Klättermusen Raido, inte så lätt ryggsäck

Klättermusen Raido. Hållbar och lätt. Eller vad väger den egentligen?

 

Tyvärr, drömmen om den perfekta ryggsäcken sprack den här gången också.

Jag älskar Klättermusens prylar och kläder. Men deras vanliga ryggsäckar väger för mycket för mig som inte är ung och stark längre och försöker få ned vikten på min packning. Så när jag såg att de kommit med en ny modell, för lättviktsvandring, blev jag väldigt intresserad.

Det är inte så att jag saknar ryggsäck. Tvärtom, jag har flera stycken. När andra damer köper dyra handväskor köper jag dyra ryggsäckar.

De som är sköna att bära är tyvärr också tunga. De där tjocka mjuka höftbältena och stoppade axelremmarna väger en del.

Lättviktssäckarna brukar å andra sidan inte vara sköna. Antingen ligger de an mot ryggen så att jag får ont redan när jag testar dem första gången eller också blir de baktunga och obalanserade.

Ryggar är olika, det som funkar för nån annan kanske inte funkar för mig. Man måste prova.

Klättermusens prylar är dyra, men gjorda med omtanke om miljön och hållbara även bokstavligt talat. Min gröna Klättermusen Porfyr från 1987 är använd på många långa vandringar men ser inte sliten ut. Tyvärr väger den nästan 2 kilo, annars skulle det kännas fint att fortsätta vandra med den.

Från vänster: 1. En Klättermussäck från 80-talet, de slits aldrig ut. 2. En nyare Klättermussäck för dagsturer, Ratatosk, som jag gillar väldigt mycket. 3. Raido, som jag hoppades skulle vara lika skön fast för veckolånga turer. 4. Inte Klättermusen utan Gregory Octal, en lätt säck i tunt tyg, inte så hållbar, men med praktiska fickor.

 

Informationen om Raido-säcken är knapphändig på Klättermusens sida. Med tanke på det höga priset ville jag se bilder på alla detaljer och gärna en instruktionsvideo som förklarar alla funktioner. Jag skriver till Klättermusen och frågar om längden på höftbältet (som kallas midjebälte i produkttexterna, vilket är förvirrande). Jag får svar, det här bältet är inte för stort för mig. (Jag är smal över höfterna och många modeller går inte att spänna in tillräckligt).

Så jag beställer en Raido, 55 liter behövs för mig som bor i tält och helst inte vill ha packning dinglande utanpå. Jag tar den snygga svarta med röda detaljer. Jag utnyttjar rabatten jag har som STF-medlem i en friluftsaffär och får ned priset till 2 876 kronor.

Eftersom jag inte själv hittade så mycket information om den skriver jag om den här och hoppas det kan vara till nytta för andra.

Jag börjar med att ställa in rygglängden. Det är pilligt. Ett metallspänne som måste lirkas med för att flytta bärremmarna ned eller upp ett snäpp. Inget man vill göra med stelfrusna fingrar. Men visst, om säcken sitter bra ändrar man inte detta så ofta. Klättermusens säckar har alltid varit lite pilliga. Man vänjer sig.

Rygglängden ställs in genom att man flyttar ett metallspänne som sitter under den mjuka plattan där bärremmarna är fästa. Lite trixigt.


Den här säcken har inget lock. Man drar ihop den upptill och rullar ihop den.

För att stänga säcken fäster man remmar som är fästa på baksidan i ett spänne på framsidan. Under remmarna går det att ha ett tält. Längst till höger i bild syns låset som håller ihop snöret som löper över framsidan . Här drar man åt snöret för att komprimera säcken.


Inuti säcken är det ett enda stort utrymme för packningen. Det finns en liten ficka, lagom för plånbok och nycklar. Men jag hittar ingen nyckelhållare i fickan. Framför den en hängare för vätskeblåsa och ett hål för vattenslangen. Med ett vätskesystem i kommer man inte åt fickan.

Inuti. Ett enda fack, en liten ficka, en hållare för vätskesystem.

 

Utanpå säcken finns två stora sidfickor. På den ena sidfickan finns ett fack med blixtlås. Fickorna är inte i elastiskt material. Om jag packar säcken full är det svårt att efteråt få ned stora saker i fickorna. Det finns ingen mer öppning. Det är svårt att komma åt innehållet medan man går, med säcken kvar på ryggen.

Utanpåfickorna är rymliga, men med packad säck är det svårt att få ned stora saker i dem.


Jag stoppar en vattenflaska i den ena och gasolköket i den andra. Blixtlåsfickan kanske funkar att ha kartan i.

Så var ska jag ha regnstället? Och skräppåsen? Det finns inga fler fickor. Men det går att spänna fast saker på utsidan, där finns massor med små öglor och ett elastiskt snöre som kan dras åt på toppen av säckens baksida.

Klättermusen har en lös ficka att sätta på som de säljer för 450 kronor.

På höftbältet finns en liten elastisk ficka på ena sidan. Lagom för en liten chokladbit eller energibar. På andra sidan finns öglor att hänga saker i.

Bältet knäpps med ett metallspänne. Bra för mig som kan behöva fästa ett hundkoppel här, det är ingen risk att spännet går sönder eller öppnas om det blir ett ryck.

Botten på säcken är förstärkt. Det står att där ska finnas öglor för att fästa ett liggunderlag, men jag kan inte se några öglor. Dock går det ju som sagt att fästa vad som helst på framsidan.

Bärsystemet på Raidosäcken kallas V3 Pivot. Det går ut på att säcken är fäst i mitten av höftbältet och rörligt, så att höfterna får större frihet när man går. Det känns bekvämt. Men också lite svajigt, som att säcken lätt kan få slagsida om den är ojämnt packad. Det går att ställa in rörligheten med remmar som spänner in säcken mot höftbältet. Det finns ingen manual som förklarar detta, utan det är så jag antar att det är tänkt.

Höftbältet är rörligt, höften kan röra sig upp och ned utan att hela säcken följer med.


Toppstramarna som på motsvarande sätt drar in överdelen av säcken mot ryggen kan flyttas mellan två lägen för att passa till rygglängden.

Bröstremmen är ett elastiskt snöre som går lätt att flytta. 

Det finns alltså många möjligheter att anpassa säcken.

Jag har cirka tio kilos packning i säcken, vilket motsvarar vad jag har på en vandring där det går att fylla på mat och vatten längs leden.

Jag provar olika inställningar och går runt med packningen på. Det känns tyvärr inte helt rätt för min rygg. Höftbältet är okej, men axelbanden drar antingen bakåt och blir obekväma eller trycker in säcken för mycket mot ryggen så att det trycker mot skuldrorna.

Med bara tio kilos packning borde det kännas lättare.

Jag packar ur allt och packar in det i min Gregory Octal, en säck i samma vikt- och storleksklass som jag köpte ganska nyss och nu var beredd att sälja om Raido var bättre.

Gregorysäcken känns lättare. Hm. De borde ha samma tyngd. Enligt specifikationerna ska det bara skilja några gram mellan säckarna.

Jag väger mig med och utan den tomma Raidosäcken. Enligt badrumsvågen väger den mellan 1,4 och 1,5 kilo. Jag ställer ryggsäcken på hushållsvågen. Den visar också värden mellan 1,4 och 1,5 kilo.

Enligt produktspecifikationen ska en 55 liters Raido väga 1210 gram. 

Kanske är det något här jag inte fattar. Kanske anges vikten utan höftbältet? Men då borde det verkligen framgå. Eller har jag fått en alltför stor säck, jag skulle gissa att den faktiskt rymmer mer än 55 liter. Den är större än Gregorysäcken som ska rymma 58 liter. Kanske har Klättermusen så här i coronatider inte hunnit få informationen rätt?

(Tillägg 7 maj 2020: Nu har sajten backpackinglight.se Raido i sitt sortiment. De anger vikten till 1 490 gram. Klättermusen själva har inte ändrat vikten, där står fortfarande 1210 gram. Även 38-liters säcken väger mer än Klättermusen angivit.

Tillägg 14 maj 2020: Nu har Klättermusen ändrat vikten i sin produktpresentation, det står nu 1 500 gram.)

Lite sorgligt är det, jag gillar utseendet på Raido. Men trots alla inställningsmöjligheter fick jag den inte att kännas riktigt skön på min rygg. Och när inte vikten stämmer med vad som utlovats försvann min anledning att köpa den. Jag skickar tillbaka Raido och behåller Gregorysäcken. Den är av tunnare material, inte lika snygg och kommer knappast att hålla i trettio år. Men det gör kanske inte jag heller.

Copyright © 2020Text och bilder: EVA WIESELGREN

PS. Nu har jag testat min Gregory Octal på en vandring med tältutrustning: Läs om den här. 

 

Sprid inte panik

Jag blev inbjuden till en Facebookgrupp, vars syfte verkar vara att sprida panik om Coronaviruset. Gruppen verkar vara grundad av en falsk profil. Namnet existerar inte, profilbilden är en teckning, personen har nästan inga vänner eller tidigare aktivitet.

I gruppen spekuleras det om att de svenska myndigheterna mörkar detaljer om Coronaviruset för att vi inte ska förstå hur illa det är. Gruppdeltagarna uppmanas att bjuda in alla sina vänner.

Någon har bjudit in mig.

Jag kommer förstås inte att gå med.

I denna och andra frågor litar jag mer på svenska myndigheter än på fejkade facebookprofiler.

Tonläget i gruppen påminner om det i gruppen som påstod att folk i Sverige blivit svårt sjuka av strålning från 5G-nät. Några driver på och uppmanar de andra att dela och sprida, lägger in länkar till ditten och datten och målar upp en bild av ett samhälle där myndigheterna är ondskefulla och vill se befolkningen dö.

Jag vet inte vem som ligger bakom, men ni som är med och delar sånt här: Fundera på vilka som tjänar på att sprida panik och misstänksamhet mot myndigheternas information. Fundera på era egna motiv. Varför litar ni blint på en fejkad profil på Facebook?

Själv är jag en äldre kvinna med lungproblem, tillhör alltså riskgruppen som kan drabbas värre än andra av coronaviruset. Jag är gammal och inte helt frisk, men jag är inte dum. Jag är mer rädd för er som sprider sånt här, människor jag trodde var normala som nu helt verkar ha tappat omdömet, än för denna nya influensa.

Kameramobil med fokus på detaljerna

Text och bild: EVA WIESELGREN Det går att zooma in på detaljer. Om det kommer en fågel och sätter sig på grenen är jag beredd. I det vanliga kameraläget finns 5 x optisk zoom. Xiaomi Mi Note 10 har också lägen för kortfilm, video, 108 megapixelbilder, porträtt med oskarp bakgrund, natt, panorama och pro med manuella inställningar.

TEST: Xiaomi Mi Note 10 smartphone
Pris: 5 990 kronor
Betyg: ★ ★ ★ ★

En mobil med 108 megapixel. Det är sanslöst mycket. Men inte fel. Jag kan beställa en gigantisk kopia av en semesterbild och ha som tavla. Jag kan zooma in på ett ansikte i en folksamling och få ett skarpt porträtt.

Jag bestämmer mig för att testa Xiaomi Mi Note 10 för att jag är nyfiken på kameran med 108 megapixel. Senaste modellerna från Apple och Sony har tolv.

Jag har testat mobiler med tjugo och fyrtio. Men 108? Vad ska man ha så stora bilder till?

Bortsett från kameran är Xiaomi Mi Note 10 en snygg androidmobil med rundade kanter där skärmbilden fortsätter ut över hörnen. Den är ganska tung, men smal nog att hålla med en hand. När jag fotograferar känns det bäst att använda båda händerna.

Priset är inte jättehögt och inte prestandan heller, förutom i kameran då. Eller rättare sagt, kamerorna. Det finns fem på baksidan och en på framsidan.

När jag vill ta ett normalt foto kan jag använda optisk zoom med upp till fem gångers förstorning. Jag kan komma nära ett motiv på avstånd utan att bildkvaliteten försämras.

Vill jag zooma in ytterligare kan jag zooma digitalt upp till 50 gånger. Det låter bättre än det är i praktiken. Även om motivet är stilla blir det skakigt och suddigt. Jag skulle behöva ett stativ för att få bra resultat.

Om jag vill förstora små detaljer i bilden är det bättre att använda läget för att ta en bild med alla 108 megapixlarna. Då får jag en jättestor bild (som tar stor plats i kameraminnet). I den bilden kan jag sedan zooma in och förstora upp detaljer.

Ett exempel: Jag tar en bild på trädgården när min man kommer pulsande i snön. Han har varit och hämtat posten. Det var bara reklam. Det sticker upp ett papper ur fickan. Efteråt kan jag zooma in i bilden och läsa texten på rabattkupongerna.

Bilden här är inte originalet, det är för stort för att publicera. Det är alltså bara en krympt och kompromerad illustration, i verkligheten blir det mycket mer detaljrikt.

Jag inser möjligheterna att spionera på folk. Bara ta en bild med mobilen, sen kan jag kolla vad tjejen på caféet skrev i sitt block eller vad det står på visitkortet som mannen på andra sidan rummet lagt på bordet.

Det är lite skrämmande. En fotograf med långt teleobjektiv märks. Ingen bryr sig om en som tar upp mobilen.

Att bilderna blir större gör dem inte nödvändigtvis bättre. Om du nu inte vill trycka en fototapet eller leka spion. Mi Note 10 är en bra kameramobil för sitt pris, men det finns andra bra i samma prisklass, som Huawei P30 Pro.

Text och bild: EVA WIESELGREN

 

Den här artikeln publicerades i Göteborgs-Posten och andra morgontidningar 3 mars 2020.

Exit mobile version