Jag kan inte lägga in de gråa håren vid tinningarna. Om jag inte sminkar mig får jag inga ögonfransar alls. Facebooks nya avatarer är inte perfekta. Och det är nog tur. Om de såg ut precis som oss själva skulle det kännas ganska läskigt.
Du har nog inte missat att Facebook börjat med avatarer. Den som gjort sin avatar lägger upp den i flödet. Vännerna kommenterar med att det är likt eller säger kanske snällt att det inte blir lika snyggt som i verkligheten. Många tycker det verkar kul och gör också sin animerade lilla avbild.
Jag är kluven till avatarerna. När Bitmoji började med detta för många år sen tyckte jag att det var jättekul. Jag grejade mycket med min avatar, bytte kläder och höll på. Den avataren var först, jag har använt den i Snapchat också, och fast den är en yngre upplaga av mig och inte så lik är det den jag känner igen mig i.
Sen har jag en Apple-avatar, men den har jag inte lagt så mycket krut på. Ändå har den både min rätta ögonfärg och åldersrynkor. Men det är roligare att prata som en giraff eller drake om jag vill skoja till det i Apples meddelanden.
När du gör din Facebookavatar kan du sätta på kameran och få en liten spegelbild av dig själv att jämföra med.
Tyvärr fanns inte min rödbrusiga hudton och fast jag maxade antalet rynkor räckte de inte till för att motsvara verkligheten. Gråsprängt hår fanns inte heller, jag fick antingen ta helgrått eller brunt. Så det fick bli brunt.
Den som inte sminkar sig är enligt Facebook helt utan ögonfransar. Det fanns inga naturliga att välja. Ögonbryn fanns däremot. Och jag kunde välja att ha håret i en fläta. Det kändes bra.
Medan jag håller på och försöker få avataren att likna mig tänker jag att det nog är tur att det inte går fullt ut. Jag har inget emot att bli gammal, särskilt inte när jag betänker alternativet, men jag tänker att utseendet inte är särskilt viktigt. Det var inte det när vi var unga, det är det inte nu. Visst har det betydelse, kanske särskilt vid första intrycket av en ny person. Men så snart vi lärt känna en människa spelar det mindre roll. Ibland verkar det snarare vara i vägen.
Avataren blir mitt alter ego, mitt andra jag. I ett spel kan min avatar vara hjälte eller en listig skurk, jag kan på skoj göra saker jag aldrig skulle göra i verkligheten. Avataren behöver inte se ut som jag.
På Facebook är grundtanken att vi ska vara oss själva. Men många visar även här en annan personlighet än i den fysiska världen. Vi tillrättalägger för att skryta eller underhålla vännerna med våra misslyckanden. Vi skapar en bild, och nu kan den bilden understödjas av en liten animerad version av oss själva.
Jag ändrar huvudformen lite till och kanske ögonbrynen ska se mer bekymrade ut? Men äsch, de som träffat mig vet ändå hur jag ser ut, ingen annan än jag själv bryr sig om mitt utseende eller min avatar.
Framtidens avatarer kommer nog att bli mer kompetenta, inte bara ett utseende. Kanske kommer de att kunna sköta våra rutinmässiga sysslor på sociala medier. Gilla och ogilla inlägg. Gratulera folk som har vunnit priser och fyller år. Lägga ut våra bästa foton när vi gjort något kul. För att sedan ge oss en sammanfattning av vad som hänt och hojta till om något kräver vår uppmärksamhet.
Så medan våra avatarer håller på och umgås på sociala medier kan vi själva njuta av fågelsången eller sova eller bygga hus eller vad som nu är viktigt.
Och har det fattats något dumt beslut på onlinemötet kan vi skylla ifrån oss och säga: Det var inte jag, det var min avatar.
TEXT © 2020 EVA WIESELGREN
PS: Har du inte gjort någon avatar på Facebook än så hittar du den i dina inställningar. Tryck på ”Visa mer” om du inte ser rubriken Avatarer.
