Krönika

KOM IHÅG: Säg upp prenumerationen!

Jag gjorde det igen. Glömde säga upp något jag erbjudits att testa gratis. Jag måste betala 95 kronor för flippade mobilsåpor jag aldrig orkade titta på. Visst, jag har mig själv att skylla. Men tänker också att det kanske är dags att införa mer konsumentvänliga regler för prenumerationer.

Hoppsan, en faktura från Apple i mejlen. Köpte vi nån film igår? Nej, det är nåt som heter Quibi. Hm, har jag ens beställt detta? Jag är tvungen att öppna appen och kolla vad det är. Då minns jag. Det var den hajpade Netflixutmanaren som skulle leverera film och serier till mobilen. Som gick att se både på höjden och tvären. Jag gillar saker i smått format och blev nyfiken. Nappade på att testa gratis. Tänkte att jag skulle skriva om det om det verkade kul.

Sen skrev jag inget, det var så skruvat innehåll att jag inte ens orkade titta färdigt på något. Jag tänkte: Jag vill inte lura någon att prenumerera på detta. Sen glömde jag bort det.

Tills idag när räkningen kom.

Jag brukar lägga in en påminnelse i kalendern om att säga upp sådana där tjänster som man får testa gratis en period. Väl medveten om att det är meningen att man ska glömma. Men den här gången hade jag inte gjort det. Jag skulle ha sagt upp det igår för att slippa betala.

Men hallå, är inte detta lite konstigt. Att först betalar man automatiskt, sen kommer räkningen efteråt? Det är liksom gjort för att lura folk.

Hade det inte varit mycket bättre om det kom en påminnelse sådär en vecka innan gratisperioden var ute?

Det här är inte något man bara ska stå ut med. Saker kan ändras. Konsumenter har fått bättre villkor på många sätt. Telefonbolagen kan inte längre låsa våra telefoner så att de bara kan användas med en operatör, sociala medier måste låta oss ladda ned allt vårt innehåll om vi vill det, vi måste inte längre betala dyra roamingavgifter när vi reser inom EU. Människor har klagat, politiker har skrivit motioner och drivit frågor, lagar och regler har ändrats.

Så nu hoppas jag på ändrade regler för gratiserbjudanden som övergår i prenumerationer. Helst skulle de inte alls övergå automatiskt i någon prenumeration, om vi inte aktivt beställer tjänsten när provperioden är slut. Men i andra hand skulle vi åtminstone påminnas om att tiden är inne om vi vill säga upp avtalet innan betalningen sätter igång.

Alla nya regler är inte sådant vi jublar över. Meddelanden där vi måste säga ok till GDPR och Cookies har väl fått en och annan att svära irriterat även om tanken är god. Men att slippa betala för saker vi egentligen inte vill ha, det skulle nog alla bli glada för. Utom företagen då, som skulle tvingas göra bättre tjänster. Men det skulle ju gynna dem också på sikt, att kunderna är där för att de gillar tjänsten, inte för att de glömt att säga upp den eller aldrig fattade att det var en prenumeration.

I väntan på en ny lag här får jag väl ta och titta på något i Quibi-appen, när jag nu ändå måste betala. Vad sägs om Dummy? En tjej med författardrömmar blir vän med sin pojkväns sexdocka. Eller Royalties där två låtskrivare ska göra sånger åt galna artister. Eller Flipped där två hemrenoveringsexperter kidnappas av en knarkkartell som tvingar dem göra om deras hus. Eller Life size toys där jag kan se folk åka i gigantiska badankor… Ja, jag sa ju att det var skruvat.

Om du vill veta vad du har prenumererat på för appar och tjänster via Apple – gå till Appstore i din iphone, tryck på din lilla ikon i övre högra hörnet, välj Prenumerationer. Där kan du säga upp det du inte använder och också se när de förnyas.

Om det är något du köpt av misstag går det att få pengarna tillbaka om du trycker på Rapportera problem på räkningen. Jag kan dock inte åberopa det nu. Jag visste vad jag gjorde, men sen glömde jag. Jag står mitt kast. Och tittar på Barkitecture, en serie där två designers åker hem till folk och bygger lyxiga hus åt hundar.

TEXT: EVA WIESELGREN

Det var inte jag, det var min avatar

Mina avatarer. Bitmoji är äldst men hänger med sin tid, Apples kan ha gråsprängt hår och göra bra miner, Facebooks kan ha fläta.

Jag kan inte lägga in de gråa håren vid tinningarna. Om jag inte sminkar mig får jag inga ögonfransar alls. Facebooks nya avatarer är inte perfekta. Och det är nog tur. Om de såg ut precis som oss själva skulle det kännas ganska läskigt.

Du har nog inte missat att Facebook börjat med avatarer. Den som gjort sin avatar lägger upp den i flödet. Vännerna kommenterar med att det är likt eller säger kanske snällt att det inte blir lika snyggt som i verkligheten. Många tycker det verkar kul och gör också sin animerade lilla avbild.

Jag är kluven till avatarerna. När Bitmoji började med detta för många år sen tyckte jag att det var jättekul. Jag grejade mycket med min avatar, bytte kläder och höll på. Den avataren var först, jag har använt den i Snapchat också, och fast den är en yngre upplaga av mig och inte så lik är det den jag känner igen mig i.

Sen har jag en Apple-avatar, men den har jag inte lagt så mycket krut på. Ändå har den både min rätta ögonfärg och åldersrynkor. Men det är roligare att prata som en giraff eller drake om jag vill skoja till det i Apples meddelanden.

När du gör din Facebookavatar kan du sätta på kameran och få en liten spegelbild av dig själv att jämföra med.

Hm. Inte så likt.

Tyvärr fanns inte min rödbrusiga hudton och fast jag maxade antalet rynkor räckte de inte till för att motsvara verkligheten. Gråsprängt hår fanns inte heller, jag fick antingen ta helgrått eller brunt. Så det fick bli brunt.

Den som inte sminkar sig är enligt Facebook helt utan ögonfransar. Det fanns inga naturliga att välja. Ögonbryn fanns däremot. Och jag kunde välja att ha håret i en fläta. Det kändes bra.

Medan jag håller på och försöker få avataren att likna mig tänker jag att det nog är tur att det inte går fullt ut. Jag har inget emot att bli gammal, särskilt inte när jag betänker alternativet, men jag tänker att utseendet inte är särskilt viktigt. Det var inte det när vi var unga, det är det inte nu. Visst har det betydelse, kanske särskilt vid första intrycket av en ny person. Men så snart vi lärt känna en människa spelar det mindre roll. Ibland verkar det snarare vara i vägen.

Avataren blir mitt alter ego, mitt andra jag. I ett spel kan min avatar vara hjälte eller en listig skurk, jag kan på skoj göra saker jag aldrig skulle göra i verkligheten. Avataren behöver inte se ut som jag.

På Facebook är grundtanken att vi ska vara oss själva. Men många visar även här en annan personlighet än i den fysiska världen. Vi tillrättalägger för att skryta eller underhålla vännerna med våra misslyckanden. Vi skapar en bild, och nu kan den bilden understödjas av en liten animerad version av oss själva.

Jag ändrar huvudformen lite till och kanske ögonbrynen ska se mer bekymrade ut? Men äsch, de som träffat mig vet ändå hur jag ser ut, ingen annan än jag själv bryr sig om mitt utseende eller min avatar.

Framtidens avatarer kommer nog att bli mer kompetenta, inte bara ett utseende. Kanske kommer de att kunna sköta våra rutinmässiga sysslor på sociala medier. Gilla och ogilla inlägg. Gratulera folk som har vunnit priser och fyller år. Lägga ut våra bästa foton när vi gjort något kul. För att sedan ge oss en sammanfattning av vad som hänt och hojta till om något kräver vår uppmärksamhet.

Så medan våra avatarer håller på och umgås på sociala medier kan vi själva njuta av fågelsången eller sova eller bygga hus eller vad som nu är viktigt.

Och har det fattats något dumt beslut på onlinemötet kan vi skylla ifrån oss och säga: Det var inte jag, det var min avatar.

PS: Har du inte gjort någon avatar på Facebook än så hittar du den i dina inställningar. Tryck på ”Visa mer” om du inte ser rubriken Avatarer.

Host, host – nej, du behöver inte rapportera i nån app

Om det var så enkelt ändå, att jag kunde kolla i mobilen och få svar var viruset fanns.

Jag hostar och är trött. Men jag tar inte upp mobilen för att lägga in mina symptom i den där forskningsappen. Allt är inte bra bara för att det kommer i en app. Och allt som kallas forskning är inte vetenskapligt.

Ni har säkert också sett annonserna för appen där forskare på Lunds universitet vädjar till oss att hjälpa till att bekämpa Covid19. Och visst vill vi hjälpa till att stoppa denna sjukdom. Vi gör som folkhälsomyndigheterna säger och håller distans och så. Och är det bara lite uppgifter som ska matas in i en app så är det väl inget problem?

Jag laddade ned appen, men bestämde mig för att inte använda den.

Inte för den personliga integritetens skull, även om det verkar vara si och så med den också. Nej, det som framförallt fick mig att avstå var att appen inte alls känns vetenskaplig.

Jag hostar, men jag har sannolikt inte coronasmitta. Att jag och andra matar in våra symptom ger inte alls någon upplysning om hur många som har smittats av Covid19. Det är först om vi blir testade som det går att säga. Får vi då besked om att vi har Covid19 hamnar vi ju ändå i den officiella statistiken.

Det appen gör verkar inte meningsfullt. Det görs inget statistiskt urval, det går inte att dra några slutsatser om läget i hela befolkningen. De som vill vara med använder appen. Kanske är det troligare att de som känner sig sjuka är intresserade av appen.

De allra flesta har några av de där symptomen ofta. Vem är inte trött. Många är också pollenallergiker och både hostar och snörvlar och nyser så här års.

Jag förstår inte hur appen skulle kunna kartlägga smittan bättre än vad som redan görs av statstiken över hur många som konstaterats ha Covid19. På vilket sätt appen bekämpar viruset fattar jag inte.

Det appen säger, att jag ska kunna se hur smittspridningen ser ut i mitt område, verkar inte troligt. Det är för få som använder appen och urvalet är inte representativt. Vi som är lite trötta vet inte om vi har Covid19. Hur skulle då appen veta det? Hälsoteknikföretaget Zoe som gjort appen verkar inte ha koll på läget i Sverige. Här går vi inte till vårdcentralen och testar oss om vi får lite hosta. Vi gör som Folkhälsomyndigheten sagt och håller oss hemma. Möjligen funkar appen bättre i Storbritannien.

Så jag struntar i appen. Det kan du också göra med gott samvete.

TEXT OCH BILD © EVA WIESELGREN

PS. Den här appen Covid Symptom Tracker är alltså gjord för att kartlägga var människor med symptom finns. Inte för att spåra smitta. Appar för smittspårning är något annat, där man i efterhand kan få veta om man varit nära en person som visat sig vara smittad. Det har jag skrivit om här: Mobilerna ska få koll på vilka vi möter

Mobilerna ska få koll på vilka vi möter

Mobilerna kan inte känna av vem som är smittad. Men de kan registrera vilka mobiler som har varit nära varandra. Till hösten kan kontaktspårning blir inbyggt i mobilernas system.

Godkänner du att mobilens bluetooth används för kontaktspårning? Snart kommer vi att rutinmässigt svara ja eller nej på frågor av den typen. Apple och Google samarbetar om en lösning för att minska smittspridning.

Du har kanske läst om eller sett på tv hur myndigheterna i Singapore spårar covid19-smittade med mobilens hjälp. När en person testats positivt matas det in i en app. Då får personer som varit nära den smittade ett meddelande till mobilen så att de kan gå och testa sig.

Det är mobilernas bluetooth, radiokommunikation på korta avstånd, som används för att hålla reda på vilka som varit nära varandra.

Tekniken för att göra detta finns alltså redan. I Singapore har människor laddat ned appen Tracetogether, som myndigheterna står bakom.

Appen registrerar vilka som är två meter från varandra, eller om man varit upp till fem meter från varandra i trettio minuter. Om du suttit på samma buss som en smittad får du veta det, men inte om bussen du satt på åkt förbi en smittad på gatan utanför.

Människorna som har appen uppger sina telefonnummer, men inte namn eller andra uppgifter.

Nu vill de två storföretagen Apple och Google som kontrollerar systemen i våra smartphones underlätta spårningen av smitta. I stället för att myndigheterna ska behöva utveckla appar som gör allt jobbet ska det finnas ett färdigt gränssnitt i mobilerna som spårningsappen kan ansluta till och hämta och lämna information.

Det som spåras är alltså inte smitta, mobilerna kan inte se var viruset finns. Utan det som spåras är vilka kontakter vi haft med andra människor med mobiler. De som testats positivt matar själva in i appen att de är smittade.

Syftet är gott. Ingen vill bli smittad eller sprida smitta. Mobilföretagen bedyrar att den personliga integriteten ska värnas. Användaren måste aktivt godkänna att kontaktspårningen slås på och att appar får tillgång till den. Det ska vara anonymiserat. Det ska gå att stänga av.

Tekniken finns redan, och kan användas för alla möjliga syften. Kanske är det bra att Google och Apple gör en gemensam standard för den, så att det blir tydligare för oss vad vi godkänner och hur vi ska göra om vi inte vill vara med.

Ändå behöver man inte vara paranoid för att tycka att det här är läskigt. Storebror ser dig, och han har numera tagit plats i din ficka.

Den här artikeln publicerades i Göteborgs-Posten och andra morgontidningar 21 april 2020.

Text och bild: © EVA WIESELGREN

Konsten att uppföra sig i grupper

Facebookgrupperna är fulla av – vanliga människor. Om du använder samma umgängesregler som i den fysiska verkligheten blir det oftast bra.

Om du blir bjuden på en tillställning med mycket folk, hur gör du då när du kommit in? Ställer du dig och skriker TACK FÖR INSLÄPP så alla ska höra? Inte? Gör inte så på Facebook heller.

Facebook har satsat på grupper de senaste åren. I stället för att bara se vad vännerna skriver och delar diskuterar vi med främlingar. Vi läser och skriver om robotgräsklippare, fårskötsel, böcker eller vad det nu är som känns angeläget.

En del grupper är små. Kanske träffas deltagarna utanför Facebook också. I en sådan grupp behövs inte mycket regler. Det går att skriva spontant lite som man känner för.

Andra grupper är större, med hundratals och tusentals medlemmar. Då får det du skriver stort genomslag. Har du skrivit något provocerande får du räkna med en debatt som kan pågå länge. Skriver du ”Tack för insläpp”, ”Följer” eller upprepar något som flera redan skrivit spammar du alla de andra.

I den lilla intima gruppen kan det vara helt okej att tacka för att du får vara med.

I den stora gruppen är det bara meningsfullt om du är en kändis eller expert inom ämnet.

En del grupper har rutiner för nya medlemmar. Kanske finns ett inlägg där alla ska presentera sig.

Det första du ska göra när du blir medlem är att läsa informationen om gruppen. Ofta finns ett inlägg med vilka regler som gäller, till exempel för att lägga in länkar och reklam. Det finns också information om vilka som är moderatorer. Det är till dem du ska vända dig med frågor om vad som får publiceras.

Om du är osäker – fråga en moderator i ett direktmeddelande innan du lägger ut något. Skriv inte ”Admin får ta bort om det inte passar”.

De som sköter sådana här intressegrupper är eldsjälar som lägger sin fritid på att ge andra en mötesplats. Sabotera inte deras arbete bara för att du vill sälja dina kängor eller locka folk till svågerns lägenhetsvisning.

När du kommit in på det där partyt med en massa okända människor ställer du dig troligen inte och skriker. Förmodligen går du runt och kollar läget och minglar, hör vad folk pratar om och ger dig in i intressanta samtal.

Gör så på Facebook också. Och har du hamnat på ett ställe där alla verkar tokiga och bråkar och förolämpar varandra och folk blir utslängda av säkerhetsvakter hela tiden – då är det bara att dra sig mot utgången. Och nej, du behöver inte ställa dig och skrika NI ÄR INTE KLOKA, JAG LÄMNAR NU innan du går ur gruppen.

TEXT: EVA WIESELGREN

Den här artikeln publicerades i Göteborgs-Posten och andra morgontidningar 25 februari 2020.

Jag hamnade i fel bubbla

Jag blev tillagd i en Facebookgrupp av en bekant. Jag borde ha lämnat direkt. Då hade jag fortfarande varit lyckligt ovetande om orgoniterna.

Någon bjöd in mig till en grupp som vill stoppa 5G-utbyggnaden. Jag tycker det är bra att vi får modernare och effektivare mobilnät och var på väg att tacka nej. Men sen tänkte jag på det som kallas filterbubblor, att det kan vara dumt att bara ta del av åsikter från folk som har samma syn på verkligheten som en själv.

Jag började läsa inläggen i gruppen.
Deltagarna är övertygade om att 5G är skadligt, att radiovågorna kommer att göra alla sjuka. När de har huvudvärk tänker de inte att det nog är det tryckande vädret utan misstänker att det pågår ett test av 5G i närheten.
De hänvisar till forskning, trots att den forskning som finns inte visar på några hälsorisker med mobilnät.
Men 5G-motståndarna är övertygade om att såväl WHO som Strålsäkerhetsmyndigheten är köpta eller vilseförda, oklart av vem.

5G-motståndarna delar en youtubefilm, skickligt hopklippt som en dokumentär, där fakta blandas med fantasier och konspirationsteorier. I inledningen skymtar ordet chemtrails förbi, på slutet utmynnar det i att 5G kommer att förstöra vår fortplantningsförmåga så att mänskligheten går under. Det illustreras med spermier som simmar i en cirkel runt en mobil.

I facebookgruppen uppmanas alla att dela filmen och att skicka brev och ringa till medier och myndigheter.
Några sänder även ljus, positiv energi, till Strålsäkerhetsmyndigheten. De kallar det för ljusarbete.
Kanske inte konstigare än religiösa som ber böner, tänker jag välvilligt. Jag vill ju förstå hur de resonerar.

Sen läser jag om orgoniterna. De som är rädda för radiovågor placerar ut orgoniter för att skydda sig själva och andra. I sina hem, runt mobilmaster, på platser med wifi och på sina egna mobiler.

De länkar till webbplatser som säljer orgoniter. Det finns olika storlekar. De små kostar under hundralappen, de stora över tusenlappen.

Jag googlar lite och lär mig att orgoniter är plastbitar med ingjutna aluminiumspån och bitar av kvarts. De har sitt ursprung i Freudlärjungen Wilhelm Reichs teorier om orgon, en kraft som han bland annat trodde kunde bota impotens. Reich byggde orgonskåp folk kunde sitta i. Han blev dömd för kvacksalveri i USA.

Någon i gruppen tipsar också om var det går att köpa huvudskydd av silvertyg, att ta på för att klara sig i wifi-nät.

Jag vet inte om de som säljer ljushealing, orgoniter och foliehattar tror på det själva eller om 5G-motståndet bara är en plattform för att tjäna pengar på människors oro.

Min man tycker inte jag ska skriva om det. Han är rädd att vi ska få orgoniter i trädgården. Men jag tar risken. Vem vet? De kanske skyddar mot mördarsniglar?

Orgoniter säljs på nätet, i olika modeller. Är du orolig för 5G? Beställ inga orgoniter utan lär dig mer om vad 5G är. Du kan surfa till umea5G.se och läsa om hur det är tänkt att fungera i Umeå, som är tidigt ute. Eller sök på 5G på stralsakerhetsmyndigheten.se . Bild: Terry H, CC BY 2.0 https://creativecommons.org/licenses/by/2.0

TEXT: EVA WIESELGREN

Den här artikeln publicerades i Göteborgs-Posten och andra morgontidningar 21 maj 2019.

Visst blir man trött men det är viktigt

Plötsligt vill alla ha mitt godkännande. Det poppar upp rutor när jag loggar in, det kommer mejl med information jag förväntas läsa. Spontana reaktionen är att bara stänga ned. Jobbigt med all denna information jag inte bett om.

Det som händer är att startdatumet för EU:s nya dataskyddsförordning, GDPR, är här. Från 25 maj måste alla företag, organisationer och myndigheter som hanterar personuppgifter informera bättre om vad de håller på med. Bryter de mot den nya förordningen kan det bli dyrt för dem.

För oss som är personerna det handlar om är det egentligen en bra grej. Vi ska få tydlig detaljerad information om vilka uppgifter om oss som sparas och hur de ska användas. Vi ska när som helst kunna be att få veta vilka uppgifter om oss som sparats och kunna få ut dem för att flytta dem till andra tjänster.

Vi ska få större rätt att ta bort uppgifter som är felaktiga, gamla eller irrelevanta.

Vi ska få information snabbt om en server eller dator där våra uppgifter finns blivit hackad.

Vad som räknas som en personuppgift ändras med den nya lagen. Nu räknas även bilder och ljudinspelningar om det går att identifiera enskilda personer genom dem.

Men hallå, hur går det då med bilder i tidningar och tv? Måste alla som syns i bakgrunden på en nyhetsbild informeras och ge sitt tillstånd till publicering? Nej, för lagarna om yttrandefrihet och tryckfrihet går före dataskyddslagen. Även bloggare och andra som bedriver journalistisk verksamhet utan att vara medieföretag kan publicera bilder och namn på folk på samma sätt som nu.

För små och stora företag finns mycket information om GDPR att tillgå, men det är inte glasklart vad som gäller. Många försöker nu sätta sig in i vad de måste ändra.

Men för enmansföretaget eller den lilla föreningen med femtio medlemmar finns inte anledning att vara jättenervösa. Om ni inte samlar in uppgifter om medlemmarna eller kunderna för att använda i skumma syften är risken minimal att ni blir anmälda eller granskade.

Lägger ni medlems- eller kundregistret hos en större datatjänst som Dropbox eller Google kommer de att se till att lagringen av uppgifterna uppfyller lagens krav. Att upplysa medlemmarna om vilka uppgifter som sparas och be dem ge samtycke är inte svårt.

Det finns en uppenbar risk att vi som är personerna som ska skyddas kommer att uppleva den nya lagen som jobbig på samma sätt som meddelanden om att vi måste godkänna cookies blivit något att sucka över.

”Ta mitt namn, min adress och mitt skonummer och gör vad ni vill, bara jag slipper kryssa i fler rutor om att jag godkänner!”

Men det är bättre att sätta sig in i vilka uppgifter olika företag sparar än att bara sucka och klicka OK.

Det finns en annan risk, och det är att bedragare kommer att härma den här informationen om GDPR som nu väller in i våra mejlboxar och poppar upp överallt när vi surfar. Klicka inte på länkar och knappar utan att vara säker på att avsändaren är riktig. Ofta knycker bedragarna loggan från ett stort företag och härmar deras stil.

Granska informationen om GDPR kritiskt, klicka inte att du godkänner bara för att bli av med den, och blir du tveksam till vad företag sparat om dig – be att få veta. Har de sparat något som inte är relevant, be dem radera det.

I många mejl om GDPR försöker företagen få dig att tro att du måste godkänna villkoren för att fortsätta använda deras tjänster. Men läs igenom om du orkar, ibland handlar det om att du ska godkänna att de spårar var du surfar för att kunna skicka riktad reklam till dig. Så var det med Telia. Andra GDPR-mejl är ärliga och skrivna på begripligt språk. De företagen får gärna ha mig kvar i sitt register.

Den här artikeln publicerades i eGP 1 maj.

Förföljd av korkade algoritmer

RUNDGÅNG. Jag delade en debattartikel från Dalarnas tidning på Twitter. Nästa dag hade min mobil valt ut den som speciellt intressant för mig.

Datorer som listar ut vad vi vill och servar oss är smart. Men när mobilen vill att jag ska läsa artiklar jag redan läst och annonserna visar byxorna jag redan köpt, då är det bara irriterande.

När jag ser tillbaka på teknikåret som gått handlar det väldigt mycket om artificiell intelligens. Det är maskiner som lyssnar och lär sig och anpassar sig för att hjälpa oss på bästa sätt. Smarta högtalare och digitala assistenter som kan göra allt från att berätta när bussen går till att beställa pizza.

I teorin alltså. I praktiken har de smarta assistenterna dålig koll på busstiderna där jag bor och vill helst jag ska åka till Partille och hämta min pizza.

Men visst, jag behöver inte använda digitala assistenter om jag inte vill. Jag gör det ändå för att vara hygglig. Om ingen pratar med dem kommer de ju aldrig att lära sig.

Värre är det med algoritmerna på webben. De har under året tagit sig allt större friheter, och det är tveksamt om deras syfte ens är att hjälpa mig.

Flödena på Facebook och Twitter som förut visade mina vänners inlägg i tidsordning visar nu vad algoritmerna tror att jag vill ha. Det betyder oftast saker som många har gillat och skickat vidare. Det kan ta lite tid innan ett inlägg hunnit få det där engagemanget. Så medan jag på Twitter matas med inlägg som gjordes igår och hunnit bli populära missar jag aktuella grejer mina vänner skriver just nu. De får jag se i morgon. Och de briljanta inläggen som skrivs av ett ensamt geni med få följare kommer ingen någonsin att läsa.

Med liknande urvalsmetod förser mig mobilen med nyheter. Artiklar som många i engagerat sig i visas i en lista. Algoritmen bakom verkar också ha koll, om än bristfällig, på geografin eftersom den ofta tycker jag ska läsa Borås tidning. Nu prenumererar jag inte på den eftersom jag inte bor i Borås och kan därför inte läsa artiklarna bakom betalväggen men det har inte algoritmen fattat. Jag kan inte stänga av det eller tala om vilka förslag jag vill slippa.

Dessutom är det ofta så att jag redan läst de artiklar som går att läsa, och inte vill se flera dagar gamla nyheter.

Annonserna har ännu inte nästlat sig in i min mobil, men ute på webben är de överallt och jagar mig. De visar skorna jag kollade på förra månaden och byxorna jag köpte förra veckan. Om och om igen kommer dessa byxor. Det är bra byxor. Men jag har redan köpt dem. Det är meningslöst för mig att se dem igen. Har priset sjunkit blir jag ledsen, men jag kommer inte att köpa dem igen. För affären som säljer byxorna är det ännu mer meningslöst, annonsen gör mig bara irriterad trots att jag gillar produkten.

De här annonserna går att välja bort och anpassa på olika sätt. Men vem orkar lägga tid på att joxa med det utan att ens få betalt?

Inte jag. Jag skriver om dem i stället.

Och hoppas att nästa års algoritmer blir smarta på riktigt, inte bara låtsas att de vet vad jag vill ha.

På Facebook kommer i alla fall en sak att bli bättre 2018. Det ska bli slut på tjat om gilla och dela och tagga en kompis. De som lägger ut sådana uppmaningar gör det för att hamna högt upp när den där algoritmen bestämmer vad som ska visas i mitt flöde. Men nu ändrar Facebook så att inlägg som på luriga sätt vill locka folka att engagera sig i stället knuffas ned i botten. För folk vill inte se sina flöden fyllas med meningslösa tävlingar och tester. Och Facebook vill inte att vi ska tröttna. Det är vi användare som är deras produkt.

Det är lätt att glömma det ibland, men det är fortfarande människor som bestämmer över algoritmerna.

PS. När jag skrev att annonserna ännu inte nästlat sig in i min mobil var det kanske inte riktigt sant. Idag ville mobilens karta ge mig navigeringsförslag för att köra till leksaksaffären BR. Eftersom jag inte har små barn har inte besökt den på många år. Jag har heller inte sökt efter leksaker på nätet eller haft någon annan relation till BR. Det enda jag kan komma på som förklaring är att BR betalar för att få med sitt företag på kartan och att det då ingår att de ska komma med som förslag i folks mobiler. Eller också tycker den där algoritmen helt enkelt att jag borde leka lite mer. Jag kanske ska vara glad att den inte ville visa vägen till vårdcentralen eller apoteket.

Den här artikeln publicerades i Göteborgs-Posten (eGP) 26 december 2017.

Våga bryta kedjan

”Om jag inte ser ditt namn, så förstår jag.” Texterna innehåller ofta en personlig vädjan, fast det inte är din vän som skrivit. Bryt kedjan. Skicka inte vidare.

Sätt detta på din status om du känner någon som har … Uppmaningar att kopiera olika budskap till sin Facebookstatus är den nya tidens kedjebrev.

Sätt detta på din status du känner någon som har cancer. Eller om du vet någon som har psykisk sjukdom. Eller om du är min verkliga vän.

Alla som har Facebook har sett de ofta underligt formulerade budskapen som slutar med en uppmaning att kopiera och klistra in texten som sin egen statusuppdatering. Kopiera, inte dela, brukar det stå också, men aldrig någon förklaring varför det inte får delas.

Ofta finns det med en vädjan eller ett hot. Om du gör det här visar du att du är min riktiga vän. Om du inte gör det här kommer jag att ta bort dig från min vänlista.

En skillnad mellan att kopiera en text och att dela den med delningsknappen är att källan försvinner. Ingen vet vem som först skrev de där raderna eller vad syftet var. Om texten delas i stället finns avsändaren kvar.

Det anonyma kopierandet har uppenbart en lockelse eftersom så många ägnar sig åt det. Många tänker nog att budskapet de sprider har ett gott syfte. Att det är ett stöd till dem som har cancer eller psykisk sjukdom eller vad det nu handlar om.

Det är det inte. Har du en vän med sjukdom eller problem, skriv då ett personligt meddelande istället och fråga hur vännen har det. Eller ring upp och prata en stund. Eller åk och hälsa på.

Är det du själv som är drabbad av något, skriv några rader om hur du har det och publicera på din status eller direkt till de vänner du vill ska veta.

Brinner du för en god sak och vill sprida ett budskap till många, skriv personligt och engagerat och uppmana andra att dela, på vanligt sätt, med delningsknappen. Det krävs större mod att skriva själv och stå för det du skrivit än att kopiera en anonym text, men det kan få verklig effekt.

Ett tecken på att många tröttnat på att se ”sätt detta på din status”-texter är att det allt oftare dyker upp parodier på dem. Kanske är humor effektivare än att vädja till människors förnuft.

Den här texten publicerades i Göteborgs-Posten 24 januari 2017.

Hjälp, jag har drabbats av Black Friday blues

Jag började redan på torsdagkvällen. Hela fredagen gick. Jag har nu fyllda shoppingvagnar i flera webbutiker. Men jag trycker inte på köpknappen. Det är för många erbjudanden. Jag kan inte välja.

Det var likadant i fjol. Då behövde jag köpa en kamera. Det verkade jättesmart att göra det just på Black Friday för att få ett bättre pris. Jag kunde få flera tusenlappar lägre pris. Men när helgen gått hade jag inte köpt någon. Jag kunde inte bestämma mig. Först i februari, när det inte var någon rea alls, slog jag till. Det blev dyrt.

Nu behöver jag en pc, en vanlig laptop med windows. Jag har väntat med köpet just till denna helg för att få det billigare.

Det är ingen brist på erbjudanden. Det finns hur många som helst. Jag vet ungefär vad jag vill ha. Men nu när nästan alla har nedsatt pris kan jag inte välja. Pekskärm eller inte pekskärm? Dell eller Lenovo?

När jag hittat en jag verkligen gillar brukar det tyvärr inte vara de billigaste, utan en som kostar mer än 20 000 kronor. Och då blir det dyrt även med rabatt.

Så kanske satsa på en jättebillig Asus i stället? Eller en hyfsad HP?

Men skulle jag inte ha en som skärmen går att vrida hela varvet runt på?

Jag velar fram och tillbaka. Timmarna går.

När jag köpte datorn jag shoppar från var det enklare. Då behövde jag en dator på studs, gick till närmsta hemelektronikaffär och tog den billigaste bärbara Macen de hade. Jag förstod att den var billig av en anledning, den har inte mycket minne, men annars gör den vad den ska.

Nu måste jag ha en pc också om jag ska kunna jobba som teknikjournalist och skriva om saker som rör Windows.

Men vilken? Acer eller Samsung?

När jag hittat en som jag tror på står det att den inte går att beställa från nätet, och det går inte att boka online. Jag måste åka till varuhuset.

När jag kommer till varuhuset finns naturligtvis inte den modellen kvar.

De som står i hyllorna med sina nedsatta priser är så fula och tråkiga.

Jag vill inte ha dem.

Jag åker hem igen och sätter ihop en perfekt Thinkpad i datorn. Det är tio procent på allt. Men hallå, det blev ändå 32 000 kronor.

Bara för att jag ville ha 4K-skärm.

Och grafikkort som klarar tunga spel.

Kanske nöja mig med en halvdan Toshiba? Här var en som är sänkt 33 procent.

Men tangentbordet har inte belysning. Det vill jag ju ha.

Nu är det lördag. Jag vet hur det slutar. Det blir inget pc-köp i dag heller.

Jag lämnar de tretton fönstren med fyllda shoppingkorgar öppna, stänger locket till datorn och rullar ihop mig i fosterställning i sängen och låter ångesten ta över.

Några timmar senare inser jag att det finns en lösning. Jag måste inte handla idag heller.

Kanske sänker de ännu mer på måndag, då är det Cyber monday!