Du får ingen fin tv – bara tandborstar

Annonsen på Facebook ser ut som om den leder till en konsumentartikel på Aftonbladet. När du läst där tror du att du kan få köpa en tv för en femma.

Men om du fyller i dina uppgifter har du istället tecknat en prenumeration på tandborstar och kommer att få betala 399 kronor i månaden.

Facebook sprider inte bara falska nyheter utan också falska annonser. Den här typen av annonser där någon missbrukar andra företags varumärken för att verka seriösa har funnits länge nu. Facebook verkar inte ett dugg intresserade av att få bort dem. Då hade det rimligtvis funnits ett alternativ att anmäla dem.

Men klickar jag på pilen till höger i Facebookannonsen finns inte anmäla som alternativ. Det enda jag kan göra är att dölja den för mig själv.

Hade jag jobbat på Aftonbladet, Sony eller Elgiganten som alla tre används i bluffannonsen hade jag blivit ursinnig och skickat advokater på Facebook.

Nu gör jag inte det men det stör mig såpass att jag skriver om det. Jag förstår att inte Facebook kan granska varje enskild annons, lika lite som de kan granska varje enskilt inlägg folk lägger upp. Men hur svårt kan det vara att sätta dit en möjlighet att anmäla, och sen ta anmälningar på allvar? Och ha hårdare id-krav på dem som beställer annonser.

”Men alla fattar väl att det är bluff?” säger ni kanske. Nej alla gör inte det. Då hade den här typen av bedrägerier inte fortsatt.

Tre saker ni måste sluta med på Facebook

Jag gillar inte uppföranderegler för sociala medier. Jag tycker folk ska få lägga ut vad de vill så länge det inte skadar någon annan. Men tre saker som allt fler gör är så fullständigt meningslösa att ni bara måste sluta.

Jag blir inte ett dugg trött när någon lägger ut bilder på sin middag. Jag tycker det är helt okej att publicera bilder på sina gulliga barn. När jag får en inbjudan till Farmville blir jag inte irriterad. Jag förstår att du som bjöd in inte visste att du gjorde det, eller kanske visste du men var tvungen för annars skulle din melonskörd bli förstörd. Det är okej.

Och du som triumferande delar ”bara två procent av mänskligheten kan se det dolda budskapet” är också förlåten. Jag vet att alla människor som har någon liten syn i behåll kan se det, men du blev glad och delade, det är mänskligt.

Du som blev en tiger på ”vilket djur är du-testet” behöver inte heller känna dig träffad. Kanske har du gett min profil till nåt spamföretag, men jag får så mycket spam ändå. Och det är klart det är kul att vara en tiger.

Nej, det är inte er jag menar.

Det är ni som skriver tre fullständigt meningslösa saker i olika facebookgrupper:

”Följer”

”Bild för uppmärksamhet”

”Om det inte passar får admin ta bort”

Först: Följer. Alla andra har för länge sen upptäckt att det går att få aviseringar när någon svarar på ett inlägg utan att själv kommentera. Tryck på den lilla pilen vid inlägget. Där finns olika alternativ. Ett av dem är ”Slå på aviseringar för det här inlägget.” Välj det så får du aviseringar utan att någon annan behöver få reda på att du följer. För hur kul är det för dem som följer om det plingar till i mobilen gång på gång och det enda som hänt är att någon skrivit ”Följer”?

Sen: Bild för uppmärksamhet. Du tror att inlägget du skrivit blir mera läst om du lägger in en bild. Men du har ingen bild på det som inlägget handlar om så du tar en bild som bara har litegrann med saken att göra. Det är möjligt att du har rätt, att bilden lockar. Men om bilden är så bra att den drar blicken till sig, och sen inte har med innehållet i texten att göra, då blir jag som läsare enbart irriterad av att få detta påpekat. Först har jag blivit lurad att läsa något jag inte är intresserad av, sen har jag läst även denna helt meningslösa mening: Bild för uppmärksamhet.

Om du nu har varit så himla listig att du har lagt in en bild för att lura folk att läsa, kan du inte va så listig så du försöker knyta ihop bilden med innehållet? Typ: ”Mopsen Nisse har aldrig haft rävskabb.” Eller ”Kniven behöver inte se ut som den på bilden.”

Till sist: Om det inte passar får admin ta bort. Alltså. Du är med i en grupp. Gruppen har regler. I dem står det vad gruppen är till för och vad du förväntas lägga ut här. Läs de reglerna. Om du är osäker på om det du tänker lägga ut passar i gruppen kan du antingen skicka ett meddelande till gruppens administratör och fråga, eller lägga ut det du tänkte och se vad som händer.

För att admin får ta bort, ja det får admin alltid. Det är liksom admins uppgift. Det spelar inte någon roll vad du skriver om saken. En administratör i en grupp får ta bort vad hen vill. Men om du inser redan på förhand att det inte passar i gruppen, gör då alla en tjänst och låt bli att lägga ut det.

Tack.

Farväl till hörlurshålet


Det viktigaste med Iphone 7 är inte någon ny finess utan hålet som saknas.

Apple gör det igen, tvingar oss att använda ny teknik genom att helt enkelt ta bort den gamla. 1998 lanserade Apple en hemdator utan diskettfack. Några år senare tog de bort cd-spelaren från sina datorer. Allt skulle hämtas från molnet.
Nu är det hörlursuttaget som försvinner. De lurar som följer med nya Iphone ska anslutas i samma uttag som laddaren.

De som har fina hörlurar eller andra tillbehör som ska anslutas på gammaldags vis, behöver inte kasta dem. Det kommer att följa med en adapter.
Men Apples plan är nog att vi istället ska investera i deras nya trådlösa lurar, de lanserar flera olika modeller.

Är det bra eller dåligt att uttaget försvinner? Det spelar ingen roll. Den sladdlösa tekniken finns, den är tillräckligt bra, det var bara en tidsfråga. Apple har bestämt att tiden är inne nu och då händer det.

Vi kanske hatar att krångla med trådlösa lurar nu, men om några år kommer hörlurar med sladd att kännas lika passé som disketter.

Det bästa med nya Iphonemodellerna är att kameran förbättras. Allra bäst är de dubbla linserna i dyraste modellen, Iphone 7 Plus. De ger möjlighet att zooma utan kvalitetsförsämring och de gör det möjligt att ta porträtt med bokeh, den snygga oskärpan som brukar vara ett tecken på att fotot är taget med en riktig kamera, inte en telefon.

Apple är inte först med detta, men många kommer att få glädje av det. När det gäller foto är Apple ledande, inte i teknisk prestanda men i antal fotografer och bilder som delas på nätet.

Folk som gillar att fotografera väljer gärna Iphone som mobil trots att det finns andra märken med möjlighet att ta större bilder och fler kamerainställningar.
Jag tror förklaringen är att vi vill ha det enkelt. En mobil med färre valmöjligheter och inställningar är lättare att använda. Den bästa bilden är den som blir tagen.

Möjligheten att ställa in skärpedjup finns redan på några Androidmobiler. Om Apple lyckas göra det mer intuitivt att med fingret reglera var skärpan ska ligga kan det vara en sak som får många att välja Iphone före en billigare Android.

Inte för att jag hört någon säga ”Nu vill jag verkligen ta mobilfoton med kort skärpedjup”. Men när vi ser snygga bilder delas på Facebook och Instagram vill vi gärna kunna ta lika fina. Vi frågar: Vilken mobil har du, vilken app använder du? Svaret är ofta Iphone.

Artikeln publicerades i Göteborgs-Posten 8 september 2016

 

Dupont och Dupond på fel spår

Belgiska polisen är bekymrad. Så bekymrad att den lägger ut en varning till medborgarna på sin hemsida. En varning som citerats över hela världen de senaste dagarna.

Vad är det polisen vill varna för? Har pedofilerna hittat nya metoder att lura barn? Har knarkligorna börjat prångla ut sina gifter på nya sätt? Är det nya terrordåd på gång?
Nej, det som polisen vill varna allmänheten för är Facebooks känsloikoner.
Ni vet, de där knapparna med alternativ till Gilla, där vi kan älska, skratta, säga wow, gråta och bli arga också.

Varför vill polisen varna för dessa? Är knapparna kapade av illasinnade hackare som tar pengar från våra bankkonton?
Nej. Den belgiska polisen är bekymrad över vår personliga integritet. Över att vi låter Facebook se vad vi har för känslor. För då kan Facebook ställa in så vi får annonser som anpassas efter dessa känslor.
Jag har funderat på detta hela helgen och kommit fram till att det måste röra sig om ett missförstånd.

Kära Dupont och Dupond. Jag förstår att ni vill belgarnas bästa. Men jag tror inte riktigt ni förstår det där med Facebook. Ni förstår nog inte riktigt det där med känslor heller. Så här är det:

Det visas många annonser i våra flöden på Facebook. Det är det som bekostar tjänsten. Det är roligare att se annonser för saker vi är intresserade av än för saker vi inte är intresserade av. Jag ser hellre annonser för joggingskor än för plastikoperationer till exempel. Ni ser förmodligen hellre annonser för snygga svarta hattar och promenadkäppar än för bantningspiller.

Att Facebooks algoritmer får relevant information om vad vi gillar är inte fel, ännu mindre farligt, och i allra minsta grad en sak för belgiska polisen.

Om ni börjar använda de nya ikonerna själva, kära detektiver, så kommer ni att förstå att de inte är till för att uttrycka vår allmänna sinnesstämning, hur vi mår idag, utan är till för att reagera på budskapet i inlägget eller annonsen i fråga.

Om jag väljer gråtikonen när en vän berättar att hennes katt är sjuk är det inte troligt att Facebookflödet kommer att fyllas av annonser för pappersnäsdukar och kristerapi.
Om jag väljer den arga emojin på en annons för plastikoperationer tror jag tyvärr inte heller att Facebook minskar på sådana annonser. Det finns andra inställningar för att tala om att man inte vill se en annons.

Jag vet inte exakt hur Facebooks algoritmer fungerar, och det kan naturligtvis inte uteslutas att det finns något brottsligt bakom kulisserna. Det är bra att ni är vaksamma, Dupont och Dupond.
Men det här som ni ser som ett hot mot vår personliga integritet, att vi får se annonser som passar oss bättre, det är faktiskt inget olagligt. Dessutom kom de där känsloknapparna till på allmän begäran. Folk ville kunna göra mer än gilla.

Ni är på fel spår, Dupont och Dupond. Kolla där borta i stället!

Stäng av plinget istället!

Nu hände det igen. Det kom ett meddelande till många i Facebooks Messenger. Någon svarade alla. En del blev irriterade på att det plingade i mobilen och lämnade gruppen. Men hallå, stäng av plinget istället.

Det är som med mejllistor när någon svarar alla och andra blir arga för att det kommer mycket mejl. De som skriver att de blir sura för att andra svarar till alla skickar också sina mejl till alla. Och så vidare. Fast när det gäller Facebook så är det faktiskt mycket enklare.

Vill du inte ha ett pling i din mobil eller mejlbox när någon har svarat så är det bara att stänga av aviseringarna från tråden eller gruppen. Då slipper du få något pling i mobilen och ingen annan blir meddelad om att du har stängt av.

Om du lämnar gruppen för att det är störande – då stör du alla som är kvar och har på aviseringar, för då får de ett meddelande om att xx har lämnat gruppen.

I Facebook messenger gör du så här i mobilen. Tryck på gruppens namn allra högst upp i meddelandet. Scrolla nedåt så ser du att det står Aviseringar. Där kan du välja att stänga av dem. Då får du inte reda på vad som sagts i gruppen/tråden förrän du går dit och kollar själv.

Ingen anledning till irritation alltså.

På samma sätt kan du välja att slå på aviseringar om du vill ha en notis när det kommer nya inlägg i en tråd på Facebook. Du behöver alltså inte skriva “Följer” eller göra ett inlägg med en punkt eller liknande för att få aviseringar.

Ställ in det som du vill ha det så slipper du utsätta andra för meningslösa kommentarer.

Det här är bra att veta till exempel när du kommenterar något stort som hänt, som att någon gift sig. Om du inte vill ha ett pling varje gång någon annan kommenterar samma grej är det bara att trycka på den lilla pilen till höger om inlägget och stänga av aviseringarna.

Och du som får ett meddelande sänt till väldigt många. Tänk efter innan du svarar. Är det du har att säga så viktigt att det ska skickas till alla i gruppen? Eller räcker det att ta det i ett meddelande direkt till avsändaren?

Vad meddelandet handlade om? Ett party!! Kul! Mer sånt!

Att vi inte riktigt kan hantera dessa nya meddelandetjänster är inte konstigt. En del vet hur allt funkar och tycker det är självklart att använda facebookgrupper för kommunikation. Andra fattar inte riktigt eller tycker det blir för påträngande.

En bra princip är Live and let live. Reta inte upp dig på vad andra gör, lär dig ställa in tjänsterna så du inte störs av dem. Du som fattar att det inte alltid är smart att svara alla – ha överseende med dem som bara entusiastiskt kastar sig på svarsknappen.

Och att bli bjuden på ett party – det kan aldrig va fel!

Spammad av golvet?

Ladda ned spelet här! Först trodde jag uppmaningen kom från manualen till termostaten till golvvärmen. Jag fick en skräckvision av ett sakernas internet där sakerna inte är snälla.

När vi läser om det digitala hemmet fullt av uppkopplade prylar är det ofta en gullig sagovärld som målas upp. Kylskåpet messar dig om att mjölken snart är slut när du går förbi mjölkhyllan i affären och sånt. Det beskrivs aldrig hur du blir utskälld av dammsugaren eller hur ditt svekfulla smarta lås låter sig mutas av tjuvarna.

Jag gillar ny teknik och ångrade därför först att jag inte tänkt på att kolla om det gick att få en smart termostat till golvvärmen när vi renoverade badrummet.
Tänk så fiffigt att via mobilen kunna höja golvvärmen när jag stelfrusen är på väg hem efter vinterutflykten.

Med viss sorg stirrade jag på kartongen till termostaten. Ingen tillhörande app, ingen wifi-koppling. Men ser man på, en QR-kod, en sån där man scannar med mobilen för att komma till en webbplats.

Det var länge sen jag använde en QR-kod, jag hade ingen QR-läsare i mobilen. Laddade ned en gratis. Scannade och hamnade på en sida med manualer på olika språk.

Så bra. Att spara en svensk manual i mobilen är listigt. Pappersvarianterna brukar aldrig ligga där de ska när vi väl behöver dem.

Men när jag tryckte på Hämta hamnade jag på ett kattspel. Och när jag skulle ladda ned manualen uppmanades jag att hämta en download manager.
Jag vet att det inte behövs någon ny app för att spara ned en pdf-fil. Någon försökte lura mig.

Först trodde jag det var golvtermostatens webbplats som spammade mig.
Det var då jag fick en vision av framtidens uppkopplade skräckhem. Där badrumsgolvet tvingar mig spela nya gulliga kattspel varje morgon, där jag måste svara på frågor om mina frukostvanor för att använda brödrosten, där den som inte har råd att betala extra måste klicka bort irriterande reklam från kylskåpsdörren för att få ut maten.

Sen insåg jag att det var gratisappen för att läsa QR-koder som var boven. Termostaten är oskyldig. Och att golvet är analogt och saknar wifi känns plötsligt väldigt bra.

Den här artikeln publicerades också i Göteborgs-Posten 8 mars.

Airbnb för hundpassning

Jag läser i Svenska Dagbladet om en svensk motsvarighet till Aribnb fast för hundpassning, inte boende. Verkar ju jättebra. Men när jag läst villkoren vill jag inte bli Dogbuddy.

Tanken är god. En webbtjänst som gör att den som behöver en hundvakt snabbt ska kunna sättas i förbindelse med en hundpassare via Dogbuddys tjänst. Dogbuddy sköter förmedlingen av pengarna och tar 20 procent av avgiften i ersättning.

När jag läst tidningsartikeln gick jag gick till Dogbuddys sajt och läste. Jag skulle kunna ha hundpassning som extrasyssla, absolut. Men villkoren kändes inte så bra. Först priset som de föreslår, 150 kronor för att passa en hund en hel dag. Och då ska Dogbuddy ha några tior av det i serviceavgift. Det känns inte som en bra timpeng till en ansvarsfull hundpassare som tänker gå långa promenader och ge hunden sällskap och sysselsättning hela dagen. Det går att sätta sitt eget pris, men ändå, de anger en ton som inte känns seriös. I uppmaningen att bli hundpassare står det “Vi tar även hand om betalningen så att du kan fokusera på det viktiga – att ta hand om gulliga vovvar.” Som hundägare vill jag hellre ha hundvakt som valts för sin ansvarsfullhet, kunskap och erfarenhet än för att hen vill passa gulliga vovvar.

Det står mycket om att Dogbuddy har en försäkring. Det låter bra, men veterinärvårdsdelen av den täcker bara 2 500 kronor. Det blir ett bidrag till självrisken, men det blir hundägarens egen försäkring som belastas om något allvarligt händer. Däremot är ansvarsförsäkringen hög, alltså om hunden ställer till något som gör att någon kräver skadestånd.

En av de saker som står uppräknat i listan av vad försäkringen inte täcker är “graviditet”. Det får mig att inse att det inte finns någon hundkunnig svensk person med i teamet bakom Dogbuddy även om det är en svensk som startat tjänsten. För hundar blir inte gravida, hundar blir dräktiga. Jag önskar att it-företag som Dogbuddy som får en massa pengar från riskkapitalister kunde lägga några av pengarna på översättning och faktakontroll. En annan sak som inte känns relevant i Sverige är att det är förbjudet för hundpassaren att ta av hundens halsband med namnbricka. Det var länge sen vi avskaffade kravet på att ha halsband med id-bricka på hundar här. Många har inte heller halsband utan använder sele.

Jag fyller ändå i formuläret om att bli hundpassare. På slutet är det ett test jag ska göra för att visa att jag kan klara att passa hundar. Jag tror att det kanske ska komma kunskapsfrågor och känner mig väl rustad eftersom jag gått många kurser om hundar och hundvård. Några frågor är vettiga, som att man inte ska släppa lös hundar man passar utan rasta dem i koppel. Men mest är det frågor som ska visa att man förstått villkoren i tjänsten. Till sist kommer det som får mig att avstå från att göra färdigt proceduren. Det står att man måste böta 5000 kronor per kund om man tar emot kontanter av hundägare, om man alltså tar betalt utanför Dogbuddy-tjänsten. En tjänst som kommer med hot om bötesstraff känns inte bra.

Så jag blir ingen Dogbuddy. Kanske är jag onödigt gnällig. Kanske är jag som taxichaufförerna som gnäller på Uber, känner mig hotad av något nytt. Å andra sidan har jag aldrig passat hundar mot betalning.

Dogbuddy är inte först med idén. Det finns flera liknande tjänster som redan är i bruk i Sverige. Tasspass.se har till exempel ett liknande upplägg och tar mindre i avgift, 15 procent.

Jag får bara lust att skrika

Jag laddar ned appen Colorfy. Den vill att jag ska bli VIP-prenumerant. Jag gör en egen ful bild med appen Paper, där man målar vad man vill, för att avreagera mig.

 

Målarböcker för vuxna sägs vara bra terapi, dämpa oro. De finns i appform också. Men på mig får de snarast motsatt effekt.

Om ni mot förmodan inte stött på fenomenet så är alltså målarböcker för vuxna en trend. Komplicerade bilder med konturer där du själv ska fylla i färgerna. De finns på papper och även i digital form. När det är digitalt behöver du inte sikta så bra, fältet du tryckt på fylls automatiskt.

När din bild är färdig kan du dela den med andra eller skriva ut den.

Det är här nånstans jag får lust att skrika.
Vad ska jag göra med den utskrivna bilden? Ge den till barnen så de stolt kan sätta upp den på väggen? ”Min mamma har själv fyllt i färgen”. Titta på den innan jag somnar för att fyllas av mindfulness, ett ord som ofta dyker upp i beskrivningen av dessa målarböcker?

Gör en sökning på ”adult colouring” i din appbutik. Du ser app efter app rada upp sig med beskrivningar som ”art therapy” eller ”colouring for mindfulness”.
Apparna är ofta gratis att ladda ned. När du målat bilderna får du betala eller prenumerera för att få flera.

Jag försöker tänka positivt att det kan fungera som ett roligt spel, du längtar efter att få sätta dig och färglägga en bild till. Och att det är väl trevligt om folk målar fina bilder och mår bra. Och att det ger jobb åt tecknarna som gör konturerna.

Jag provar att färglägga en gullig fisk. Fält för fält. Jag förstår att man kan välja fina färgkombinationer men det känns ändå som en meningslös sysselsättning. Jag sätter på The balad of Lucy Jordan för att dämpa oron.

Jag undrar om det finns vuxna män som fyller i vuxenmålarböcker eller om det bara är kvinnor.
Kvinnor över hela världen som håller ångesten på avstånd. Kanske lite rosa här på ryggfenan?

Om du som läser detta gillar att fylla i digitala målarböcker, bli inte arg eller ledsen. Målarboksapparna är populära. Det mesta tyder på att det är jag som är tokig.

Har du mobilskräck?

En papplåda som säljs av göteborgsföretaget Apak på mobildagis.se. Här är det meningen att mötesdeltagare ska lägga sina mobiler.

 

På en del möten uppmanas du att twittra och facebooka. På andra får du irriterade blickar om du tar fram mobilen för att anteckna eller kolla fakta. Eller uppmanas lägga mobilen i en låda.

Det verkar populärt att håna folk som använder sina mobiler. Mammor som har uppe mobilen när barnen leker, hundägare som tittar i mobilen istället för på hunden. Filmer och bilder som utmålar dem som dåliga skickas runt på sociala medier. Byt ut mobilen mot en bok så blir ingen upprörd.

Jag hamnade i en intressant diskussionstråd om detta på Linkedin som kom att handla om mobiler på möten.

En del, även yngre, ser mobilen som en distraktion, något som tar fokus från det viktiga, och det oavsett hur mobilen används. Andra, däribland jag själv, tycker mobilen är ett självklart redskap i jobbet som inte bör ifrågasättas mer än papper och penna.

På mobildagislådan på bilden finns en tryckt text: ”Det första steget till att bota din nomofobi”. Nomofobi var med på listan över nyord i svenska språket 2012 och betyder rädsla att inte vara nåbar på mobilen. De som vill sätta upp lådor där folk ska lägga sina mobiler kanske har andra rädslor, som att det de har att säga inte är viktigt nog för att få folk att lyssna.

Rädslan för att mobilen ska locka mer än det som händer i mötesrummet är säkert många gånger berättigad. Men möten som är så ointressanta att deltagarna hellre kollar lustiga kattklipp än tittar på powerpointdiagrammen kanske borde ställts in?
Och engagerade mötesdeltagare som lagt in dagordning och diskussionsunderlag i mobilen och vill anteckna på skärmen och ta reda på fakta snabbt kanske inte ska motarbetas och betraktas som asociala?

Finns det skäl att förbjuda mobilanvändning så är det väl bara att göra det och tala om det för de berörda. Flygbolag som inte har internet ombord brukar vilja att mobilen är avstängd under start och landning och satt i flygläge (utan radiokommunikation) under flygningen. Det fungerar utan lådor. Men förbud som införs av någon sorts allmän mobilskräck riskerar förstås att inte bli tagna på allvar.

Artikeln publicerades ursprungligen i Göteborgs-Posten 26 januari 2016.