Jag struntade i alla råd – och så här gick det

IMG_1584

Ni vet hur det brukar låta: “Lämna inte ut alla uppgifter om dig själv på nätet”. “Var försiktig med okända profiler på sociala medier som vill ta kontakt”. “Stäng av mobilen när du är på fest”.

Jag brukar göra tvärtom. Och det lönar sig.

Om jag följt de vanliga råd om säkerhet på Facebook hade jag inte haft en öppen profil där alla kunde se allt om mig och där jag gick att söka fram på nätet.  Om jag följt de vanliga råden om vett och etikett hade jag stängt av mobilen istället för att ha den i knäet på middagsbjudningen. Jag hade inte märkt när det kom ett meddelande. Och om jag varit sådär försiktig som många tycker att man ska vara så hade jag kanske inte öppnat ett meddelande från en okänd person.

Då hade jag kanske blivit betraktad som en ordentligare människa. Men jag hade å andra sidan fått tillbringa kvällen i stress med att spärra kreditkortet.

Det som hände nu var mycket bättre. Tjejen som hittade mitt betalkort i parkeringsautomaten fann mig snabbt på Facebook och skickade ett meddelande till mig om att hon hittat mitt kort.

Eftersom jag tycker det här med att vara ständigt nåbar är himla praktiskt, just för sådana här saker som jag inte räknat med ska hända, kunde jag svara direkt, och vi kunde komma överens om att jag skulle hämta kortet i kassan på gymmet där hon skulle träna.

Jag hade inte hunnit upptäcka att jag glömt kvar kortet i automaten innan jag fick veta att det var i tryggt förvar.

Ingen stress och oro. Jag kunde lugnt stanna kvar på bjudningen och hämta upp kortet på väg till bilen.

Jag hade fått tillbaka kortet hursomhelst, det var en ärlig människa som hittade det. De flesta människor är ärliga. Men om jag inte varit uppkopplad och lätt att hitta på nätet hade det tagit längre tid.

Att vara lätt att hitta på nätet har fler fördelar än nackdelar, det är jag övertygad om. Sociala medier är befolkade av vanligt folk. De allra flesta är ärliga. Vi kan inte vara rädda för främlingar bara för att det finns en del bedragare. Och att ha mobilen  på även när man umgås med andra är bra. Det kan vara något viktigt.

Det dumma jag gjorde var att betala parkeringen med kort i stället för med appen som finns. Jag har bytt mobil och hade inte laddat ned appen till den nya. Hade jag använt appen hade jag inte glömt kortet.

Caroline som hittade kortet ville inte ha någon hittelön. Hon tror på karma.

Jag gör nog också det. För när jag tänker efter har jag också hittat plastkort i en parkeringsautomat en gång och gett tillbaka det till ägaren.

Yes, jag klarade cybermåndan med!

Det började i fredags. Svart fredag, alla prylar var så superbilliga. Jag fyllde varukorgen med kamera och objektiv, men lyckades avhålla mig från att trycka på KÖP. Nu har jag klarat cybermåndan med. Och sparat nästan hundratusen.

Det är en kamera jag behöver. Eller kanske behöver jag inte jättemycket en kamera, jag brukar ju fota med mobilen, och det blir okej. Men en sån där liten kompakt systemkamera verkar ju himla käck. Så när blackfridayannonserna visade sig började jag genast kolla på kameror.

Jag lade den jag tycker verkar bäst i varukorgen. Sen la jag till de fina objektiven jag måste ha. Det är det som är poängen med en systemkamera, man ska ha flera objektiv. Bra objektiv. Och de är inte billiga.

Trots att black friday-rabatten var väl tilltagen så blev det lite för dyrt när objektiven kom till. Jag tog bort alla fina objektiv utom två. Slutsumman landade ändå på mer än 30 000 kronor.

Jag raderade allt i varukorgen.

Förnuftet fick råda. Jag betalade 35 kronor för Råd och Röns test av systemkameror. De hade ingen black friday-rabatt. Testet var inte så kul. Den modell jag siktat in mig på fick inte alls bäst betyg.

Jag bytte till en som fått bättre betyg och lade i varukorgen. Den var dessutom billigare. Men när de fina objektiven kom till blev den också väldigt dyr. Och jag tycker inte om den egentligen, det är den andra jag vill ha.

Jag köpte inget på blackfridayrean. På lördagen ångrade jag mig. Tänk om jag köpt, jag hade sparat många tusenlappar. Så billigt var det.

Söndagen gick, jag tog ut den gamla kompaktkameran i regnet. Den tål inte regn. Den jag vill köpa tål både regn och kyla. Men nu var rabatten borta. Allt var dyrt igen.

Tills måndagen kom och nya annonser lockade med Cyber monday. Samma rabatt igen.

Jag la ner allt i varukorgen en gång till. Fast lite andra objektiv den här gången. Ännu dyrare blev det.

Så jag tömde korgen igen. Nu är dygnet slut. Det blir ingen fin kamera.

Jag ångrar mig igen. Tänk vilken fin kamera jag inte köpte.

Om inte mellandagsrean får mig på fall får jag vänta tills nästa svarta fredag, nästa år. Under tiden fortsätter jag plåta med mobilen och den gamla kompaktkameran. Jag tror inte ni märker skillnaden. Och jag har sparat nästan hundratusen.

Dela är bra, stjäla är dåligt

I natt blev jag blockad på en Facebooksida. Anledningen: Jag frågade om författaren till en text var tillfrågad om att den publicerades.

En del verkar ha förstått att bilder inte får kopieras hur som helst på nätet, men missat att även texter skyddas av upphovsrätt.

Texten var ett långt avsnitt ur en tidningsartikel.

Personen bakom sidan blockade mig och svarade att det fanns lagligt stöd för publiceringen. Och det är möjligt att hen bett om lov och fått tillstånd. Men eftersom det varken fanns namn på författaren eller länk till tidskriften, verkade det inte så.

Det är lätt att få uppfattningen att allt är okej på nätet, där alla uppmanar varandra till att dela, för att få fler gilla och visningar.

Och att trycka på delaknappen på sociala medier är helt okej. Den som lägger ut en text eller bild på Facebook anger i sina inställningar vem som kan se bilden, när den delas vidare finns information om ursprunget kvar. Det är så det går till, det står reglerna du godkänner när du går med.

Men att kopiera någon annans text eller bild och lägga in det på ett annat ställe på internet är inte att dela utan att stjäla. Det hjälper inte att du anger källa, talar om var det är hämtat eller vem som skrivit och fotograferat, du måste ha tillstånd.

I dag när det mesta som publiceras också finns på nätet är det enklaste att helt enkelt länka till den text du vill att folk ska läsa. Att dela en länk är helt okej och den som publicerat texten blir glad att flera läser och hittar till sajten eller bloggen. En variant är att bädda in något på sin egen sajt. Då ligger det rent tekniskt kvar på originalplatsen men visas upp på det nya stället. Detta är vanligt när det gäller Youtubeklipp.

Hur ska du tänka för att det ska bli rätt?

Titta på stället som publicerat texten du vill återpublicera. Finns det färdiga delningsknappar eller inbäddningknappar? Använd då dem.

Finns det en Creative Commons-licens? Klicka då på den och läs vilka villkoren är. Det kan till exempel stå att artikeln får publiceras om du anger författarens namn.

Står det inget om copyright? Lagen om upphovsrätt gäller ändå. Du får inte kopiera och publicera texten någon annanstans. Men du kan alltid länka till sidan där den ligger.

Men citat då? Man får väl citera? Jo, det får man. Men citat är inte långa stycken, det är en eller några meningar. Du kan välja en bra formulering ur texten, skriva den och sen länka till stället där hela artikeln finns att läsa.

Det finns gråzoner. Är du osäker på vad som är rätt och fel – fråga upphovsmannen, alltså författaren till texten om det går bra att du kopierar. Är det en bild så är det fotografen eller tecknaren du ska fråga, det räcker inte att den som är med på bilden ger sin tillåtelse. Skriv att det är publicerat med tillstånd av upphovsmannen så att de som ser det förstår.

Texter ska ha verkshöjd, räknas som ett litterärt eller konstnärligt verk, för att skyddas av upphovsrätt. Ett matrecept med uppräkning av ingredienser anses till exempel inte ha verkshöjd.

Sen finns det saker som flyger runt på nätet och delas av många utan att någon vet vem som la ut det först. Ibland är det fejkade grejer där ursprunget är ett annat än det som anges. Det kan vara kul och bra saker men det kan också vara rykten och lögner. Var försiktig när du delar sådant där du inte vet källan. Det kanske verkar skojigt eller behjärtansvärt, men kan vara utlagt för att skada någon.

De flesta texter och bilder som finns på nätet i dag är gratis att läsa och titta på. Det betyder inte att de är allas egendom eller utan värde. Det är den som framställt text och bild som måste avgöra hur den ska spridas. Att det är svårt att stoppa spridning på nätet, och att det kan vara väldigt kul att se en bra formulering få vingar på nätet, betyder inte att det är okej att göra hur som helst.

Det handlar mer om vanlig hyfs än om vad som står i lagen.

PS: Dela gärna detta, med delningsknapparna eller genom att länka hit!

 

 

Trött på annonser? Då vill Google ta betalt.

Har du tröttnat på att överallt på webben mötas av annonser för saker du inte är intresserad av? Nu vill Google ge dig en möjlighet att slippa – genom att betala för annonsplatsen. En idé som inte verkar helt genomtänkt.

Google introducerar nu något som heter Contributor, ett alternativ för dem som inte vill se annonser på sajter och bloggar de besöker. Genom att ansluta dig dit och betala ett antal dollar är du med och bjuder på annonsplatserna på sajter som är anslutna till Googles annonssystem AdSense.

Om det du betalat är mer än annonsörerna bjuder blir du av med en eller flera annonser. På populära sajter där annonserna kostar mer är det inte säkert du slipper annonserna, men du kanske får bort någon. Pengarna du betalat delas mellan sajtägarna och Google precis som annonspengarna skulle gjort.

Om sajterna är med i systemet ska de publicera sådana här knappar:

Den här är bara en bild, Contributor funkar ännu bara för användare i USA, så det finns inte på Damernas databyrå.

Jag tror personligen aldrig systemet kommer hit för jag tycker det verkar vara en helt döfödd idé. Det finns annonsblockerare för både dator och mobil som är gratis och lika enkla att skaffa som att ansluta sig till det här systemet. Och om jag som användare ska betala för att få bort annonser vill jag just ha bort dem, inte se ett Tack-meddelande eller ett mönster, som är vad som ska visas där annonsen skulle suttit.

Och kanske är jag cynisk efter många år på dagspress, men de som är villiga att betala för innehåll på webben vill nog få något mer än ett tack för pengarna. 

Att stödja bloggare och journalister med ett bidrag är en bra idé. Det kan jag tänka mig. Men då vill jag inte betala något till Google. De behöver knappast ekonomiskt stöd. 

Jag tror inte det finns en universallösning för att ta betalt för innehåll på nätet. Det går att göra på flera sätt. Ett är förstås annonser, och stora aktörer på webben tjänar massor på annonser just för att de är så stora. Men ska annonser på webben och framförallt i mobilen fungera måste de göras på intelligentare sätt. De måste tillföra något, inte kännas som ett hinder man bara vill få bort så snabbt som möjligt, något som är i vägen för texten eller filmen. En stor del av annonsintäkterna på webben nu uppstår antagligen för att folk slinter med musen eller fingret och klickar på annonserna av misstag. Det är synd.

Reklam kan vara så kul. Reklam är inte dåligt i sig. Att se det som ett nödvändigt ont som vi måste betala för att få bort är inte rätt väg.

Det finns reklam på nätet som fungerar bra.

Mitt tips till Google är att hjälpa era annonsörer så de blir skickligare på att göra reklam. Ni är ju bra på att göra reklam för er själva, så ni har absolut kunskapen.

För det här Contribute, tro mig, det blir ingen succé.

 

Sorry Joe, du är inte min typ

Det är många medelålders herrar som vill bli vän med mig på Facebook nu för tiden. De har mycket gemensamt. De är från USA, de är militärer och förutom att de gillar att posera framför amerikanska flaggor verkar de gilla lyxiga restauranger och fina bilar.

De är alla singlar.

Av min profil framgår att jag inte är singel, men de försöker ändå. Lite märkligt att de fastnat för mig, en svensk tant.

Hallå, hallå, säger ni nu, de är inte riktiga profiler, det är olika nätbedragare som är ute efter att luras.

Jo, jag har förstått det. Jag har läst om kvinnor som gått på det och som skickat pengar för att den snälle militären skulle kunna komma och hälsa på när han var ledig från sitt viktiga uppdrag. Eller kanske vill de bara lägga ut spam, precis som alla välklädda bankirer som så gärna vill gå med i olika Facebookgrupper.

Men vad jag inte förstår är att dessa nätbedragare är så fantasilösa. Varför tror de att en svensk tant ska falla för en amerikansk militär? Åsynen av flaggor och medaljer väcker ingen som helst längtan hos mig att bli vän.

När jag var ung var amerikanska militärer något man protesterade mot. De skulle ut ur Vietnam. Väcker dessa bilder några känslor hos mig så är det snarare ilska än kärlek.

Om personerna bakom dessa falska profiler var det minsta smarta skulle de låtsas vara helt andra personer.

De kunde låstas vara cowboys, indianer, rocksångare eller trubadurer. De kunde omge sig med vackra hästar och fina hundar eller ha en gitarr i handen.

Då skulle de kanske kunna lura en tant som mig som längtade efter att se Manolito i High Chaparall på tv som ung och fortfarande gärna lyssnar på Dylan och Springsteen.

Tanken att min dröm skulle vara att bli vän med en amerikansk militär är skrattretande.

Ett gott råd till Joe, Geoffrey, Moses och Morrison: Vill ni lura mig så häng av er medaljerna, riv ner flaggorna och låt håret växa lite. Byt uniformen mot tröja och jeans. Plocka fram gitarren, lägg ut några fina bilder på hunden så har ni tiodubblat er chans att jag ska trycka på ja-knappen.

Ska jag installera datorn?

En av de roliga sakerna med att inte längre vara anställd är att jag fick anledning att köpa en ny dator. Hemmets datorer var väldigt gamla. En trasig pc, en fungerande stationär pc som dock inte är min, och en uråldrig mac som visserligen funkar men är så långsam att den får åka med till återvinningscentralen snart.

Det var lite bråttom, så jag åkte till närmaste hemelektronikkedja som sålde den bärbara Mac jag ville ha lite billigare än normalpriset. Jag visste vad jag ville ha och gick till kassan för att betala.

Jag tackade nej till den obligatoriska frågan om försäkring. Jag har hittills aldrig haft sönder någon dator, jag har en hemförsäkring, och när jag en gång tecknade en sådan där extraförsäkring som skulle täcka allt på en kamera så fick jag varken ny kamera eller reparation när den blev skadad.

Sen frågade försäljaren om jag ville ha en väska till. Det ville jag inte heller.

Då kom frågan som gjorde mig helt ställd:

– Ska vi installera datorn åt dig?

– Öh? Vaddå installera?

Jag funderade på om de menade att de skulle komma hem till mig och sätta i sladden i vägguttaget.

– Ja, alltså installera systemet och programmen som ingår.

Jag stirrade på killen och fattade fortfarande inget. Jag har köpt en del datorer genom åren och det var bra länge sen man installerade något system själv på en Mac (och pc med för den delen).

– Men systemet är väl förinstallerat?

Killen tittade på mig.

– Ja, men man måste veta vad man gör. Det ska uppdateras och startas om och man måste hämta olika program. Om vi gör det så hämtar du datorn här färdiginstallerad och behöver inte tänka på det.

– Men det är väl bara att koppla upp datorn på internet så får man besked om vad som behöver uppdateras?

– Ja, om man vet vad man gör.

Jag blev så förvånad av frågan att jag inte kom mig för att fråga vad det skulle kostat att få datorn “installerad”.

Väl hemma konstaterar jag att det är som det brukar. Det går väldigt snabbt att få igång datorn. Uppdateringen som behövdes tog inte heller någon tid. Man behöver inte någon som helst förkunskap för att sätta igång en Mac. (Och knappast en pc heller).

Att åka fram och tillbaka till affären en extra gång hade tagit mycket längre tid. Dessutom hade jag varit tvungen att lämna ut mina kontouppgifter till affären.

Jag brukar annars handla datorer på nätet eller i specialaffärer. Där har jag aldrig fått denna fråga om systeminstallation.

Om du får den när du köper dator nästa gång: Tacka nej. Inte bara för att det är väldigt enkelt att komma igång med en ny dator, utan också för att det brukar finnas bra kom-igång-hjälp och tips i starten. Om du inte kan något om datorer blir du ännu mera hjälplös om någon annan gjort de första inställningarna. Då blir du tvungen att gå tillbaka till affären och be om hjälp för minsta lilla problem.

Men det kanske är det som är meningen.