Jag ligger på rygg i tältet och ser molnen fara förbi på himlen. Fördelen med mitt nya ultralätta tält är inte bara att ryggsäcken blir mindre tung att bära. Det gör också att jag kommer närmare naturen.
Tältet jag köpt heter Bonfus Solus och är lagom för en person. Det är gjort av materialet DCF, som är starkt och lätt. Jag valde den vita färgen för att tälten med färg – grön eller camo – väger mera. Ska det va ultralätt så ska det.
Jag tänkte inte på att tältet skulle släppa in så mycket ljus, men det känns väldigt bra och blir trevligare än rött eller grönt ljus som det blir i mina andra tält.
Innan jag köpte tältet letade jag efter videos på Youtube, men fann inte mycket. Så jag gjorde en video själv, där jag försöker visa hur Solus sätts upp och ser ut. Jag har inte hunnit med något längre äventyr med tältet än, men vet andra som haft det på långa vandringar och är nöjda.
Bonfus Solus är ett tresäsongstält, inte avsett för polarexpeditioner på vintern. Men det går absolut bra att ha i fjällen vår, sommar och höst.
Mina farhågor – att det skulle kännas som att bo i en plastpåse och att jag skulle behöva va väldigt rädd om tältet – har inte besannats. Varken golv eller tältduk känns ömtåligt. Och att väven inte suger åt sig vatten är en stor fördel.
Här är videon:
Vill du ha fler detaljer eller är ute efter ett större tält så kolla på tillverkarens hemsida, bonfus.com
Den har alla funktioner som jag är van vid från vanliga tunga ryggsäckar. Men den väger bara drygt ett kilo. Gregory Octal är perfekt om du vill ha en lätt ryggsäck utan att göra avkall på bekvämligheten.
Jag har en större säck, en Osprey Xena 70, som jag tycker mycket om. Den är pålitlig och skön att bära med. Men det sköna bärsystemet väger mycket. Jag vill ju inte att själva ryggsäcken ska stå för en stor andel av packningens vikt.
Jag har provat många lättare och lite mindre ryggsäckar. En del har varit trevliga men inte passat min rygg eller mina höfter. Några har varit obehagliga och tryckt in i ryggen eller på axlarna. Några har varit superdyra.
Jag fastnade till sist för Gregory Octal 55. (Motsvarande herrmodell heter Optic). Den ser ut som en kopia av Ospreys större säckar, men med tunt tyg och smala remmar som ger lägre vikt. På min rygg sitter Gregory Octal bättre än Ospreys lättviktssäckar Eja och Lumina.
Man måste prova. Och man måste prova med vikt i.
Octal har inte ställbar rygglängd utan det gäller att välja rätt storlek, som passar ryggens längd. Jag köpte en medium.
Jag har gått många dagsturer med den, och till sist blev det läge för en liten vandring med tältpackning.
Jag gjorde en video där jag packar och provar säcken, så ni ser vad den rymmer. Vikten jag bar hamnade på 12-13 kilo, inklusive ryggsäck och en massa vatten.
Förutom det jag visar i videon så har Octal 55 plats för vätskesystem, med en ficka inuti, möjlighet att sätta fast ett liggunderlag undertill och att spänna fast något uppe på locket, eller mellan locket och säcken. Det finns också fäste för gåstavar.
Locket går att höja och kan också tas av helt. Det följer med ett lättare lock, utan fickor, för den som vill minimera vikten eller vandrar med bara lite packning. Det följer också med ett regnskydd. Det sitter inte fast i säcken utan går att lämna hemma om man inte behöver det.
En bra sak med Octal är utanpåfickorna, som är av samma typ jag är van vid från Osprey-säcken. De är elastiska och rymmer mer än man först tror. Innehållet i sidofickorna går att komma åt utan att ta av säcken, där finns en öppning upptill och en på sidan.
Ett annat plus är ryggpanelen. Det är luft mellan säcken och ryggen, det blir inte svettigt och det blir inget obehag eller tryck mot skuldrorna.
Höftbältet är behagligt. Axelremmarna är inte lika sköna. De är inte obehagliga, de skaver inte, men de känns. Jag ville haft mjukare stoppning här. Säcken känns en aning baktung när den är fullpackad. Det är inte mycket, jag tror att det kanske är en effekt av att säcken hålls ut från ryggen. Det blev inte ett problem under vandringen.
När jag började vandringen trodde jag att jag skulle få ont i ryggen eller över nyckelbenen, men jag fick inte det. Det var tungt att bära i uppförsbackarna, leden jag gick var väldigt kuperad, och jag blev trött. Men jag fick inte ont av säcken. Det kändes aldrig otrevligt att ta på den igen när jag pausat.
Så jag är nöjd med mitt köp. (Jag hittade säcken på rea så jag betalade inte fullpris. Den kan dyka upp till nedsatt pris då och då.)
Nu väntar jag bara på att Coronarestriktionerna ska lätta så att jag kan ta med Gregory Octal till fjällen också, där jag slipper släpa på så mycket vatten.
Gregory Octal finns i grått också, och även i en mindre storlek, 45 liter.
PS. Jag skrev om en ny ryggsäck från Klättermusen nyss, den väger mer och passade inte min rygg så bra så jag köpte den inte. Men för dig som inte gillar elastiska utanpåfickor och föredrar ett rejälare tyg så kan den vara ett bra val: Klättermusen Raido
Zooma in hur långt som helst – kartan är alltid skarp.
Vill du se var du är när du är ute i naturen? Och kunna hitta rätt om du gått vilse? Men har svårt för appar med en massa menyer och funktioner? Då ska du ladda ned Lantmäteriets nya app, Min karta.
Det fanns en tid när kartor var jättedyra. Jag köpte dem i bokhandeln inför vandringar och resor. Sen kom digitala kartor som kunde användas i våra smarta mobiler men de bästa kartorna kostade fortfarande rätt mycket.
Detta ändrades för några år sen när Lantmäteriet släppte sina kartdata fria. Vem som helst kan ladda ned kartor från deras sajt för utskrift och appmakare får tillgång till deras webbkartor.
Det finns många bra kartappar nu, med Lantmäteriets kartor i. Några är enklare, andra har massor av finesser. Många kostar fortfarande pengar, det kostar ju att utveckla appar, men det handlar inte längre om stora summor.
Nu har Lantmäteriet gett ut en egen app som heter Min karta. Själva appen är än så länge enkel och avskalad, men kartorna är de senaste och bästa.
Min karta är inte en app för dig som vill guidas när du kör bil, utan för dig som är ute i naturen och vill se små skogsvägar och stigar, bäckar och kullar. Går du vilse i skogen är detta en mycket bättre app att starta än att köra igång Google maps, som är den enda kartapp många använder.
Det är Lantmäteriets topografiska webbkarta som finns i appen. Du kan välja att se en vanlig karta eller flygbilder. I den vanliga kartan går det att zooma in ned på detaljnivå och fortfarande ha en skarp kartbild. Det blir skarpt på alla nivåer. Appen tar 200 MB av mobilens lagringsminne. För att kunna se alla kartbilder i olika skalor måste du ha tillgång till internet. Det finns (ännu) ingen funktion för att spara kartor för att använda när jag inte har mobiltäckning. Jag kan se översiktskartan hela tiden men inte zooma in på nya områden om jag är offline. Men appen sparar kartbilder jag redan tittat på och jag kan senare ta fram dem även om jag inte är ansluten till internet. De automatiskt sparade kartorna fanns kvar även efter en omstart av mobilen. Det är bra, men känns osäkert att inte veta hur länge och efter vilka kriterier de sparas offline. Att vara utan mobiltäckning är vanligt när man är i naturen. Antingen finns ingen mobilmast i närheten eller också vill man spara batteriet och sätter mobilen i flygplansläge. GPS fungerar ju även utan mobiltäckning så om bara kartorna finns ombord går de att använda.
Appen Min karta har några få inställningar. Jag kan välja om jag vill se skalstocken hela tiden eller att den bara visas när jag zoomar. Den inställningen görs inte inifrån appen utan i mobilens inställningsapp. Där kan jag också ställa in om jag inte vill dela hur jag använder appen till Lantmäteriet.
Inne i kartappen kan jag välja om jag vill se den vanliga kartbilden eller flygfoton.
Det finns en pil som jag trycker på för att hitta min plats på kartan. Trycker jag en gång till på den pilen roterar kartbilden när jag vrider mig själv och jag ser min riktning. Det finns också en liten kompass som visar var norr är.
För den som är van kartläsare är det intuitivt och praktiskt. Men alla är inte det. Jag tror det behövs en guide som kan slås på inne i appen med information om hur kartan kan användas. Min karta är gratis och kommer säkert att laddas ned av många som inte vill betala för appar. Det finns en risk att ovana kartläsare inte förstår hur de ska göra för att navigera med appens hjälp.
Lantmäteriet skriver att appen som nu släppts är en testversion. Jag vet inte om de vill göra en mycket enkel app, och överlåta finesser som sök på ortsnamn, loggning av vilken väg man gått, mätning av sträckor och annat till andra utvecklare. Eller kanske de tänker utveckla appen mera (det hoppas jag) och vill testa basfunktionerna först.
Men även den mycket enkla testversionen av appen skulle må bra av en liten instruktion.
Jag kommer absolut att använda Min karta, för att få senaste och mest högupplösta kartbilderna. På turer där det saknas täckning kommer jag att zooma in på området i förväg för att kartorna ska sparas offline, och dessutom ha en annan app med offlinekartor som backup (ViewRanger är min favorit, men det finns många fler, t ex TopoGPS, Backwater maps, Fjällkartan och Bontrax.)
Dessutom har jag alltid med en papperskarta (eller ännu hellre en karta tryckt på tyvek, ett material som tål vatten och inte går sönder) och en kompass på längre turer. Om mobilen blir förstörd eller batteriet tar slut är det bra att ha.
Nybakt bröd till frukost! Det kan bli guldkanten på vandringsturen när vi måste hålla oss hemmavid. Jag har gräddat chapatis på primusköket. Det blir hur gott som helst.
Jag har egentligen inget emot gröt. Tvärtom, jag kan ofta ställa mig och koka havregrynsgröt till mig själv om jag blir sugen på ett mellanmål. Men jag vill ha mjölk till. Riktig mjölk, gärna gammaldags mjölk med grädden kvar.
På en vandring som tar flera dagar går det inte att ta med mjölk. Den blir dålig om den inte kylförvaras och det blir för tungt att bära.
Lösningen brukar vara torrmjölk.
Men det blir inte så gott.
Jag vandrar oftast ensam och då är det inte lika kul att lägga kraft på matlagning som när man är flera och måltiderna också blir en stund av gemenskap.
Men en vandrare måste äta, och det rejält, för att orka med att gå med packning många timmar.
Att ta med bröd och göra mackor går. Men brödet blir inte så fräscht efter några dagar i ryggsäcken.
Hittills har mina vandringsfrukostar bestått mest av gröt. Jag tycker de färdiga frystorkade grötblandningarna är för söta och för dyra så jag har gjort egna. Helt okej att äta för att få energi, men när jag är inne på femte, sjätte dagen är jag väldigt trött på gröten.
På nästa vandring blir det nybakta chapatis istället.
Det är det enklaste brödet att baka över ett gasolkök. Det innehåller varken jäst eller bakpulver, bara mjöl, salt och vatten.
Men blir det gott att äta dag efter dag? Ja! Jag har testat i en vecka nu och det är fortfarande jättegott. Och tillräckligt enkelt för att fungera på tältsemester.
Det som krävs är tillgång till vatten. Inte bara för att diska utan för att det måste gå att tvätta händerna ordentligt. Jag vill inte knåda deg med smutsiga händer, eller händer parfyrmerade av våtservetter.
På nästa vandring tar jag med både grötblandning (havregryn, mjölkpulver, bärpulver) för frukostar när jag måste snåla på vattnet och mjöl till chapatibak när det finns tillgång till vatten.
Recept för 1 person
Ingredienser
1 dl vetemjöl
1/2 dl ljummet vatten
en nypa salt
Smör eller margarin
Redskap som behövs:
Gasolkök (spritkök funkar inte lika bra, det måste gå att ändra temperaturen snabbt
Kåsa eller liten skål att blanda degen i
Liten skärbräda eller tallrik att platta ut degen på
Stekpanna eller låg gryta
Smörkniv i trä eller annat redskap som tål värme (inte plastsporken)
Gör så här:
Lägg mjöl och salt i en kåsa eller skål.
Häll på vatten och rör ihop till en deg. Knåda degen till en boll. Ta lite mjöl på händerna om den klibbar fast.
Täck skålen med skärbräda eller tallrik och låt degbollen vila minst 15 minuter. (Det går att låta den ligga över natten om du vill sätta igång att baka direkt på morgonen).
Knåda degen igen. Dela den i fyra delar och rulla till fyra små bollar. Platta ut dem med handen på skärbrädan så tunt du kan. Mjöla skärbrädan om degen är lös och fastnar. Det blir degplattor med 10-12 cm diameter.
Sätt på gasolköket på mellanhög värme, sätt på pannan så den blir varm och lägg en degplatta i pannan. Hur stark värmen sen ska vara beror på stekpannan eller grytan. Du får prova dig fram. Blir degen svartbränd direkt är det för varmt. Stelnar degen utan att få färg är det för kallt. Vänd chapatin med kniv eller stekspade efter 20-40 sekunder (eller om det börjar ryka) och grädda på andra sidan.
När du vänt chapatin kan du få den att blåsa upp sig om du trycker ned den mot pannan. Det blir för vingligt på mitt lilla gasolkök så jag har inte gjort det. Det blir gott ändå.
Jag har inte tagit matfett i pannan utan brett smör på efteråt. Det går också att pensla dina nygräddade chapatis med matolja. Vill du hellre steka degen i olja eller smör så går det också. Då blir brödkakorna mer gyllenbruna och mindre tunnbrödslika.
Oavsett om du har fett i pannan eller inte så kommer det att bli fastbrända rester som måste diskas/skrapas bort. Har du en panna med nonstick-beläggning är den lättare att göra ren men också känsligare för repor.
Det bästa, en väl instekt gjutjärns- eller kolstålspanna, är det få som släpar med sig på vandringstur.
Jag har ett minikök som jag normalt bara kokar vatten på (till den där gröten, kaffe och frystorkad mat). Till chapatibaket har jag använt en tunn liten emaljerad panna, 14 cm i diameter. Den väger 180 gram, inte superlätt men den får duga.
De gräddade små degbitarna kanske inte ser så snygga ut men de smakar gudomligt med smör på.
Nu längtar jag efter att ge mig ut på tur med mjöl och smör i packningen. Att grädda bröd i stekpanna blir mer jobb än att bara hälla vatten på havregrynen, men oj så gott med nybakta chapatis till frukost.
Alternativ till chapatis är att göra tunnbröd med bakpulver, eller att grädda pannkakor. Och det går förstås att göra degar med jäst också.
Vart jag ska gå? Ja, suck. Jag skulle egentligen gått en etapp av Kungsleden. Och runt Österlen, på Skåneleden. Och kanske Jämtlandstriangeln. Men nu får det väl bli Knalleleden till Borås. Det kan också bli fint. Särskilt med starkt kaffe och nygräddade chapatis med smör.
I min nya sovsäck får hunden också plats. (Hon sitter i sin egen säck).
TEST: Sovsäck Sierra Designs Cloud 800/20 Pris: 3 390 kronor (köpt på rea hos backpackinglight.se) Betyg: ★ ★ ★ ★ ★
Jag köpte den här säcken för att lätt kunna låta hunden ligga bredvid mig när vi är ute på vandring. Och för att få ned vikten på min packning. Det var ett jättebra köp. Det är den skönaste sovsäck jag haft.
Sierra Designs Cloud 800/20 är en tresäsongers sovsäck med nyskapande design. Den går att sätta fast på liggunderlaget. Den har inga blixtlås eller knappar. Den är rymlig och mysig. Den är enkel och intuitiv.
Om jag fryser och vill ha det varmare sveper jag täcket om mig. Om jag är för varm tar jag bort täcket och sticker ut fötterna genom en öppning nedtill.
Hur jag än vrider och vänder på mig ligger jag kvar på liggunderlaget.
Min lilla hund kan ligga i sin egen sovpåse, inne i sovsäcken, men med huvudet utanför. Det blir inte trångt, som i min gamla säck med stängt blixtlås, och inte heller för kallt som när jag tvingades öppna blixtlåset för att få plats.
Jag har gjort en film där jag visar hur Cloud-säcken fungerar.
För den som inte är så frusen av sig som jag finns sovsäcken i en ännu lättare variant. Sierra Designs har också en modell som är som en stor bädd för två personer.
Den här sovsäcken var årets vandringspryl för mig. Nu fick jag ned vikten på packningen nästan ett kilo, samtidigt som jag kommer att sova bekvämare. Om jag behöver campa utomhus på vintern kan jag använda den gamla sovsäcken som extra täcke.
Klättermusen Raido. Hållbar och lätt. Eller vad väger den egentligen?
Tyvärr, drömmen om den perfekta ryggsäcken sprack den här gången också.
Jag älskar Klättermusens prylar och kläder. Men deras vanliga ryggsäckar väger för mycket för mig som inte är ung och stark längre och försöker få ned vikten på min packning. Så när jag såg att de kommit med en ny modell, för lättviktsvandring, blev jag väldigt intresserad.
Det är inte så att jag saknar ryggsäck. Tvärtom, jag har flera stycken. När andra damer köper dyra handväskor köper jag dyra ryggsäckar.
De som är sköna att bära är tyvärr också tunga. De där tjocka mjuka höftbältena och stoppade axelremmarna väger en del.
Lättviktssäckarna brukar å andra sidan inte vara sköna. Antingen ligger de an mot ryggen så att jag får ont redan när jag testar dem första gången eller också blir de baktunga och obalanserade.
Ryggar är olika, det som funkar för nån annan kanske inte funkar för mig. Man måste prova.
Klättermusens prylar är dyra, men gjorda med omtanke om miljön och hållbara även bokstavligt talat. Min gröna Klättermusen Porfyr från 1987 är använd på många långa vandringar men ser inte sliten ut. Tyvärr väger den nästan 2 kilo, annars skulle det kännas fint att fortsätta vandra med den.
Från vänster: 1. En Klättermussäck från 80-talet, de slits aldrig ut. 2. En nyare Klättermussäck för dagsturer, Ratatosk, som jag gillar väldigt mycket. 3. Raido, som jag hoppades skulle vara lika skön fast för veckolånga turer. 4. Inte Klättermusen utan Gregory Octal, en lätt säck i tunt tyg, inte så hållbar, men med praktiska fickor.
Informationen om Raido-säcken är knapphändig på Klättermusens sida. Med tanke på det höga priset ville jag se bilder på alla detaljer och gärna en instruktionsvideo som förklarar alla funktioner. Jag skriver till Klättermusen och frågar om längden på höftbältet (som kallas midjebälte i produkttexterna, vilket är förvirrande). Jag får svar, det här bältet är inte för stort för mig. (Jag är smal över höfterna och många modeller går inte att spänna in tillräckligt).
Så jag beställer en Raido, 55 liter behövs för mig som bor i tält och helst inte vill ha packning dinglande utanpå. Jag tar den snygga svarta med röda detaljer. Jag utnyttjar rabatten jag har som STF-medlem i en friluftsaffär och får ned priset till 2 876 kronor.
Eftersom jag inte själv hittade så mycket information om den skriver jag om den här och hoppas det kan vara till nytta för andra.
Jag börjar med att ställa in rygglängden. Det är pilligt. Ett metallspänne som måste lirkas med för att flytta bärremmarna ned eller upp ett snäpp. Inget man vill göra med stelfrusna fingrar. Men visst, om säcken sitter bra ändrar man inte detta så ofta. Klättermusens säckar har alltid varit lite pilliga. Man vänjer sig.
Rygglängden ställs in genom att man flyttar ett metallspänne som sitter under den mjuka plattan där bärremmarna är fästa. Lite trixigt.
Den här säcken har inget lock. Man drar ihop den upptill och rullar ihop den.
För att stänga säcken fäster man remmar som är fästa på baksidan i ett spänne på framsidan. Under remmarna går det att ha ett tält. Längst till höger i bild syns låset som håller ihop snöret som löper över framsidan . Här drar man åt snöret för att komprimera säcken.
Inuti säcken är det ett enda stort utrymme för packningen. Det finns en liten ficka, lagom för plånbok och nycklar. Men jag hittar ingen nyckelhållare i fickan. Framför den en hängare för vätskeblåsa och ett hål för vattenslangen. Med ett vätskesystem i kommer man inte åt fickan.
Inuti. Ett enda fack, en liten ficka, en hållare för vätskesystem.
Utanpå säcken finns två stora sidfickor. På den ena sidfickan finns ett fack med blixtlås. Fickorna är inte i elastiskt material. Om jag packar säcken full är det svårt att efteråt få ned stora saker i fickorna. Det finns ingen mer öppning. Det är svårt att komma åt innehållet medan man går, med säcken kvar på ryggen.
Utanpåfickorna är rymliga, men med packad säck är det svårt att få ned stora saker i dem.
Jag stoppar en vattenflaska i den ena och gasolköket i den andra. Blixtlåsfickan kanske funkar att ha kartan i.
Så var ska jag ha regnstället? Och skräppåsen? Det finns inga fler fickor. Men det går att spänna fast saker på utsidan, där finns massor med små öglor och ett elastiskt snöre som kan dras åt på toppen av säckens baksida.
Klättermusen har en lös ficka att sätta på som de säljer för 450 kronor.
På höftbältet finns en liten elastisk ficka på ena sidan. Lagom för en liten chokladbit eller energibar. På andra sidan finns öglor att hänga saker i.
Bältet knäpps med ett metallspänne. Bra för mig som kan behöva fästa ett hundkoppel här, det är ingen risk att spännet går sönder eller öppnas om det blir ett ryck.
Botten på säcken är förstärkt. Det står att där ska finnas öglor för att fästa ett liggunderlag, men jag kan inte se några öglor. Dock går det ju som sagt att fästa vad som helst på framsidan.
Bärsystemet på Raidosäcken kallas V3 Pivot. Det går ut på att säcken är fäst i mitten av höftbältet och rörligt, så att höfterna får större frihet när man går. Det känns bekvämt. Men också lite svajigt, som att säcken lätt kan få slagsida om den är ojämnt packad. Det går att ställa in rörligheten med remmar som spänner in säcken mot höftbältet. Det finns ingen manual som förklarar detta, utan det är så jag antar att det är tänkt.
Höftbältet är rörligt, höften kan röra sig upp och ned utan att hela säcken följer med.
Toppstramarna som på motsvarande sätt drar in överdelen av säcken mot ryggen kan flyttas mellan två lägen för att passa till rygglängden.
Bröstremmen är ett elastiskt snöre som går lätt att flytta.
Det finns alltså många möjligheter att anpassa säcken.
Jag har cirka tio kilos packning i säcken, vilket motsvarar vad jag har på en vandring där det går att fylla på mat och vatten längs leden.
Jag provar olika inställningar och går runt med packningen på. Det känns tyvärr inte helt rätt för min rygg. Höftbältet är okej, men axelbanden drar antingen bakåt och blir obekväma eller trycker in säcken för mycket mot ryggen så att det trycker mot skuldrorna.
Med bara tio kilos packning borde det kännas lättare.
Jag packar ur allt och packar in det i min Gregory Octal, en säck i samma vikt- och storleksklass som jag köpte ganska nyss och nu var beredd att sälja om Raido var bättre.
Gregorysäcken känns lättare. Hm. De borde ha samma tyngd. Enligt specifikationerna ska det bara skilja några gram mellan säckarna.
Jag väger mig med och utan den tomma Raidosäcken. Enligt badrumsvågen väger den mellan 1,4 och 1,5 kilo. Jag ställer ryggsäcken på hushållsvågen. Den visar också värden mellan 1,4 och 1,5 kilo.
Enligt produktspecifikationen ska en 55 liters Raido väga 1210 gram.
Kanske är det något här jag inte fattar. Kanske anges vikten utan höftbältet? Men då borde det verkligen framgå. Eller har jag fått en alltför stor säck, jag skulle gissa att den faktiskt rymmer mer än 55 liter. Den är större än Gregorysäcken som ska rymma 58 liter. Kanske har Klättermusen så här i coronatider inte hunnit få informationen rätt?
(Tillägg 7 maj 2020: Nu har sajten backpackinglight.se Raido i sitt sortiment. De anger vikten till 1 490 gram. Klättermusen själva har inte ändrat vikten, där står fortfarande 1210 gram. Även 38-liters säcken väger mer än Klättermusen angivit.
Tillägg 14 maj 2020: Nu har Klättermusen ändrat vikten i sin produktpresentation, det står nu 1 500 gram.)
Lite sorgligt är det, jag gillar utseendet på Raido. Men trots alla inställningsmöjligheter fick jag den inte att kännas riktigt skön på min rygg. Och när inte vikten stämmer med vad som utlovats försvann min anledning att köpa den. Jag skickar tillbaka Raido och behåller Gregorysäcken. Den är av tunnare material, inte lika snygg och kommer knappast att hålla i trettio år. Men det gör kanske inte jag heller.
TA EN KAKA TILL! Damernas databyrå använder cookies för att annonser, statistik och annat på sajten ska fungera. Om du stannar kvar här utgår vi från att du går med på det.Ok