Förföljd av korkade algoritmer

RUNDGÅNG. Jag delade en debattartikel från Dalarnas tidning på Twitter. Nästa dag hade min mobil valt ut den som speciellt intressant för mig.

 

Datorer som listar ut vad vi vill och servar oss är smart. Men när mobilen vill att jag ska läsa artiklar jag redan läst och annonserna visar byxorna jag redan köpt, då är det bara irriterande.

När jag ser tillbaka på teknikåret som gått handlar det väldigt mycket om artificiell intelligens. Det är maskiner som lyssnar och lär sig och anpassar sig för att hjälpa oss på bästa sätt. Smarta högtalare och digitala assistenter som kan göra allt från att berätta när bussen går till att beställa pizza.

I teorin alltså. I praktiken har de smarta assistenterna dålig koll på busstiderna där jag bor och vill helst jag ska åka till Partille och hämta min pizza.

Men visst, jag behöver inte använda digitala assistenter om jag inte vill. Jag gör det ändå för att vara hygglig. Om ingen pratar med dem kommer de ju aldrig att lära sig.

Värre är det med algoritmerna på webben. De har under året tagit sig allt större friheter, och det är tveksamt om deras syfte ens är att hjälpa mig.

Flödena på Facebook och Twitter som förut visade mina vänners inlägg i tidsordning visar nu vad algoritmerna tror att jag vill ha. Det betyder oftast saker som många har gillat och skickat vidare. Det kan ta lite tid innan ett inlägg hunnit få det där engagemanget. Så medan jag på Twitter matas med inlägg som gjordes igår och hunnit bli populära missar jag aktuella grejer mina vänner skriver just nu. De får jag se i morgon. Och de briljanta inläggen som skrivs av ett ensamt geni med få följare kommer ingen någonsin att läsa.

Med liknande urvalsmetod förser mig mobilen med nyheter. Artiklar som många i engagerat sig i visas i en lista. Algoritmen bakom verkar också ha koll, om än bristfällig, på geografin eftersom den ofta tycker jag ska läsa Borås tidning. Nu prenumererar jag inte på den eftersom jag inte bor i Borås och kan därför inte läsa artiklarna bakom betalväggen men det har inte algoritmen fattat. Jag kan inte stänga av det eller tala om vilka förslag jag vill slippa.

Dessutom är det ofta så att jag redan läst de artiklar som går att läsa, och inte vill se flera dagar gamla nyheter.

Annonserna har ännu inte nästlat sig in i min mobil, men ute på webben är de överallt och jagar mig. De visar skorna jag kollade på förra månaden och byxorna jag köpte förra veckan. Om och om igen kommer dessa byxor. Det är bra byxor. Men jag har redan köpt dem. Det är meningslöst för mig att se dem igen. Har priset sjunkit blir jag ledsen, men jag kommer inte att köpa dem igen. För affären som säljer byxorna är det ännu mer meningslöst, annonsen gör mig bara irriterad trots att jag gillar produkten.

De här annonserna går att välja bort och anpassa på olika sätt. Men vem orkar lägga tid på att joxa med det utan att ens få betalt?

Inte jag. Jag skriver om dem i stället.

Och hoppas att nästa års algoritmer blir smarta på riktigt, inte bara låtsas att de vet vad jag vill ha.

På Facebook kommer i alla fall en sak att bli bättre 2018. Det ska bli slut på tjat om gilla och dela och tagga en kompis. De som lägger ut sådana uppmaningar gör det för att hamna högt upp när den där algoritmen bestämmer vad som ska visas i mitt flöde. Men nu ändrar Facebook så att inlägg som på luriga sätt vill locka folka att engagera sig i stället knuffas ned i botten. För folk vill inte se sina flöden fyllas med meningslösa tävlingar och tester. Och Facebook vill inte att vi ska tröttna. Det är vi användare som är deras produkt.

Det är lätt att glömma det ibland, men det är fortfarande människor som bestämmer över algoritmerna.

PS. När jag skrev att annonserna ännu inte nästlat sig in i min mobil var det kanske inte riktigt sant. Idag ville mobilens karta ge mig navigeringsförslag för att köra till leksaksaffären BR. Eftersom jag inte har små barn har inte besökt den på många år. Jag har heller inte sökt efter leksaker på nätet eller haft någon annan relation till BR. Det enda jag kan komma på som förklaring är att BR betalar för att få med sitt företag på kartan och att det då ingår att de ska komma med som förslag i folks mobiler. Eller också tycker den där algoritmen helt enkelt att jag borde leka lite mer. Jag kanske ska vara glad att den inte ville visa vägen till vårdcentralen eller apoteket.

Den här artikeln publicerades i Göteborgs-Posten (eGP) 26 december 2017.

Dupont och Dupond på fel spår

Belgiska polisen är bekymrad. Så bekymrad att den lägger ut en varning till medborgarna på sin hemsida. En varning som citerats över hela världen de senaste dagarna.

Vad är det polisen vill varna för? Har pedofilerna hittat nya metoder att lura barn? Har knarkligorna börjat prångla ut sina gifter på nya sätt? Är det nya terrordåd på gång?
Nej, det som polisen vill varna allmänheten för är Facebooks känsloikoner.
Ni vet, de där knapparna med alternativ till Gilla, där vi kan älska, skratta, säga wow, gråta och bli arga också.

Varför vill polisen varna för dessa? Är knapparna kapade av illasinnade hackare som tar pengar från våra bankkonton?
Nej. Den belgiska polisen är bekymrad över vår personliga integritet. Över att vi låter Facebook se vad vi har för känslor. För då kan Facebook ställa in så vi får annonser som anpassas efter dessa känslor.
Jag har funderat på detta hela helgen och kommit fram till att det måste röra sig om ett missförstånd.

Kära Dupont och Dupond. Jag förstår att ni vill belgarnas bästa. Men jag tror inte riktigt ni förstår det där med Facebook. Ni förstår nog inte riktigt det där med känslor heller. Så här är det:

Det visas många annonser i våra flöden på Facebook. Det är det som bekostar tjänsten. Det är roligare att se annonser för saker vi är intresserade av än för saker vi inte är intresserade av. Jag ser hellre annonser för joggingskor än för plastikoperationer till exempel. Ni ser förmodligen hellre annonser för snygga svarta hattar och promenadkäppar än för bantningspiller.

Att Facebooks algoritmer får relevant information om vad vi gillar är inte fel, ännu mindre farligt, och i allra minsta grad en sak för belgiska polisen.

Om ni börjar använda de nya ikonerna själva, kära detektiver, så kommer ni att förstå att de inte är till för att uttrycka vår allmänna sinnesstämning, hur vi mår idag, utan är till för att reagera på budskapet i inlägget eller annonsen i fråga.

Om jag väljer gråtikonen när en vän berättar att hennes katt är sjuk är det inte troligt att Facebookflödet kommer att fyllas av annonser för pappersnäsdukar och kristerapi.
Om jag väljer den arga emojin på en annons för plastikoperationer tror jag tyvärr inte heller att Facebook minskar på sådana annonser. Det finns andra inställningar för att tala om att man inte vill se en annons.

Jag vet inte exakt hur Facebooks algoritmer fungerar, och det kan naturligtvis inte uteslutas att det finns något brottsligt bakom kulisserna. Det är bra att ni är vaksamma, Dupont och Dupond.
Men det här som ni ser som ett hot mot vår personliga integritet, att vi får se annonser som passar oss bättre, det är faktiskt inget olagligt. Dessutom kom de där känsloknapparna till på allmän begäran. Folk ville kunna göra mer än gilla.

Ni är på fel spår, Dupont och Dupond. Kolla där borta i stället!