Målarböcker för vuxna sägs vara bra terapi, dämpa oro. De finns i appform också. Men på mig får de snarast motsatt effekt.
Om ni mot förmodan inte stött på fenomenet så är alltså målarböcker för vuxna en trend. Komplicerade bilder med konturer där du själv ska fylla i färgerna. De finns på papper och även i digital form. När det är digitalt behöver du inte sikta så bra, fältet du tryckt på fylls automatiskt.
När din bild är färdig kan du dela den med andra eller skriva ut den.
Det är här nånstans jag får lust att skrika.
Vad ska jag göra med den utskrivna bilden? Ge den till barnen så de stolt kan sätta upp den på väggen? ”Min mamma har själv fyllt i färgen”. Titta på den innan jag somnar för att fyllas av mindfulness, ett ord som ofta dyker upp i beskrivningen av dessa målarböcker?
Gör en sökning på ”adult colouring” i din appbutik. Du ser app efter app rada upp sig med beskrivningar som ”art therapy” eller ”colouring for mindfulness”.
Apparna är ofta gratis att ladda ned. När du målat bilderna får du betala eller prenumerera för att få flera.
Jag försöker tänka positivt att det kan fungera som ett roligt spel, du längtar efter att få sätta dig och färglägga en bild till. Och att det är väl trevligt om folk målar fina bilder och mår bra. Och att det ger jobb åt tecknarna som gör konturerna.
Jag provar att färglägga en gullig fisk. Fält för fält. Jag förstår att man kan välja fina färgkombinationer men det känns ändå som en meningslös sysselsättning. Jag sätter på The balad of Lucy Jordan för att dämpa oron.
Jag undrar om det finns vuxna män som fyller i vuxenmålarböcker eller om det bara är kvinnor.
Kvinnor över hela världen som håller ångesten på avstånd. Kanske lite rosa här på ryggfenan?
Om du som läser detta gillar att fylla i digitala målarböcker, bli inte arg eller ledsen. Målarboksapparna är populära. Det mesta tyder på att det är jag som är tokig.