mobil

Mobil för fotonördar

Det kallas bokeh. Det där när bakgrunden blir tjusigt oskarp på foton. Nu finns en mobil med dubbla Leicalinser på baksidan där du kan få bilder med bokeh.

Det är ingen tvekan om att den här mobilen är gjord för att locka fotointresserade. En del skulle säkert vara beredda att betala lite extra bara för att det står Leica på baksidan.
Nu är inte mobilen dyr i förhållande till vad den presterar, det är inte en lyxpryl.

Överst de dubbla kamerorna. Nedanför sitter fingeravtrycksläsaren. Det fungerar bra, jag hamnar rätt med fingret utan att tänka på det.

Bilderna blir kvalitetsmässigt ungefär som bilder från de senaste Iphonemodellerna. Att P9 har två linser på baksidan, en för svartvitt och en för färg, är inget som gör synbar skillnad när jag jämför med foton tagna med Iphone. Båda tar bilder med tolv megapixel. P9 spelar in video i Full HD, inte 4K.

Men P9 har andra saker som kan glädja fotointresserade.
Det går att spara bilderna i raw-format, digitala negativ som tar större plats men där all information finns kvar. Inget att skicka till Facebook men bra om du råkat knäppa årets bild med mobilen.
Och så går det alltså att ställa in bländaröppningens storlek och välja att få oskärpa.

När jag vill ta en sådan bild trycker jag på en bländarsymbol på skärmen. Sen drar jag med fingret för att ställa in bländaröppningen.
Låter det krångligt? Det är det inte. Jag ser på skärmen hur bilden blir. Och, det som gör att mobilen blir riktigt rolig och får högsta betyg trots att den inte har värsta prestandan – bländaren går att ändra efteråt om jag använde bländarläget när jag tog bilden.

Det finns många andra inställningar i kameran, både för den som vill ta svartvita bilder och den som vill dölja rynkorna i en video med förskönande filter.

Kameran är det som gör P9 speciell. Annars är det en tunn androidmobil med 5,2 tums skärm, fingeravtryckssensor på baksidan och Huaweis eget gränssnitt som har programikonerna uppradade på hemskärmar på samma sätt som i en Iphone.

TEST: Huawai P9
Pris: 5 490 kronor med 32 GB
Betyg: ★★★★★

Här kommer en jämförelse med iphone 6S. Jag har har försökt få så oskarp bakgrund som möjligt på iphonen, och använt bländarinställningen på P9. På P9 kan jag välja exakt hur jag vill ha det. På iphonen är jag jag hänvisad till vad automatiken ger när jag bestämt var jag vill ha fokus. Jag kan med olika appar indirekt påverka det genom att välja exponeringstid, men jag får inte absolut kontroll som på P9.

P9. Jag kan ställa in bländare och välja var skärpan ska ligga.

Iphone 6S. Jag kan lägga fokus på koppen, men jag kan inte helt styra vad som läggs i oskärpa.

Och så till sist en selfie tagen med P9:s inbyggda skönhetsfilter. Huden slätas ut, jag ser sminkad ut fast jag inte är det. Ganska fånigt, men ändå mycket enklare än att sminka sig på riktigt om man vill leka med utseendet.

Selfie med skönhetsfilter. Jag är skeptisk.

—–

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Göteborgs-Posten 2016-04-26

Ja! En bra iphone som passar min hand

Bra Apple. Nu slipper vi välja mellan bra prestanda och lagom storlek. En 4-tums iphone med samma kamera och processor som de större modellerna är helt rätt. För mina händer har inte vuxit i takt med att mobilerna blivit större och större.

Jag har en iphone 6 och jag ska inte påstå att jag är missnöjd med den. Och visst, stor skärm är bra i vissa lägen. Om jag vill läsa en bok till exempel.

Men i andra lägen är mobilerna med stora skärmar opraktiska. Det handlar inte om att jag vill kunna ringa med en hand, jag ringer inte så ofta. Men jag vill kunna hålla mobilen med en hand utan att riskera att tappa den.

När första iphonemodellen kom var min och de flestas reaktion att den var jättestor. Vi var vana vid Nokia och Sony Ericsson-mobiler med en liten kvadratisk skärm. Den tunna pekskärmsmobilen verkade gigantiskt bred. Gick den ens att hålla?

Jo, det gick. Och sen vande vi oss snabbt vid ännu större modeller.

Apple och flera andra tillverkare lade mer krut på de nya modellerna med stora skärmar. Fyratumsmobilerna hade lite sämre kamera, lite mindre kraft och mindre minne. Men hallå, bara för att jag vill ha en mobil som passar i min hand vill jag inte ha en sämre.

Nu byter Apple ut den gamla 5S-modellen mot en modell med samma storlek men samma prestanda som iphone 6S. Den kallas iphone SE och har 12-megapixelkamera, A9-processor och fingeravtrycksinloggning.

Den saknar 3D-touch, att man kan trycka nedåt i två steg och utlösa olika händelser. Å andra sidan är priset lägre än på iphone 6, som inte heller har denna finess. Kameran på framsidan, den du tar selfies med, blir inte bättre än förut, 1,2 megapixel. För mig är det oviktigt. Väldigt sällan vill jag ha en selfie i affischstorlek.

Iphone SE börjar säljas i Sverige i början av april. Den ska kosta 4 695 kronor med 16 GB minne och 5 795 med 64 GB minne.

Och här sitter jag med en iphone 6 som kostade mer i inköp. Dålig planering.

Jag struntade i alla råd – och så här gick det

Ni vet hur det brukar låta: ”Lämna inte ut alla uppgifter om dig själv på nätet”. ”Var försiktig med okända profiler på sociala medier som vill ta kontakt”. ”Stäng av mobilen när du är på fest”.

Jag brukar göra tvärtom. Och det lönar sig.

Om jag följt de vanliga råd om säkerhet på Facebook hade jag inte haft en öppen profil där alla kunde se allt om mig och där jag gick att söka fram på nätet. Om jag följt de vanliga råden om vett och etikett hade jag stängt av mobilen istället för att ha den i knäet på middagsbjudningen. Jag hade inte märkt när det kom ett meddelande. Och om jag varit sådär försiktig som många tycker att man ska vara så hade jag kanske inte öppnat ett meddelande från en okänd person.

Då hade jag kanske blivit betraktad som en ordentligare människa. Men jag hade å andra sidan fått tillbringa kvällen i stress med att spärra kreditkortet.

Det som hände nu var mycket bättre. Tjejen som hittade mitt betalkort i parkeringsautomaten fann mig snabbt på Facebook och skickade ett meddelande till mig om att hon hittat mitt kort.

Eftersom jag tycker det här med att vara ständigt nåbar är himla praktiskt, just för sådana här saker som jag inte räknat med ska hända, kunde jag svara direkt, och vi kunde komma överens om att jag skulle hämta kortet i kassan på gymmet där hon skulle träna.

Jag hade inte hunnit upptäcka att jag glömt kvar kortet i automaten innan jag fick veta att det var i tryggt förvar.

Ingen stress och oro. Jag kunde lugnt stanna kvar på bjudningen och hämta upp kortet på väg till bilen.

Jag hade fått tillbaka kortet hursomhelst, det var en ärlig människa som hittade det. De flesta människor är ärliga. Men om jag inte varit uppkopplad och lätt att hitta på nätet hade det tagit längre tid.

Att vara lätt att hitta på nätet har fler fördelar än nackdelar, det är jag övertygad om. Sociala medier är befolkade av vanligt folk. De allra flesta är ärliga. Vi kan inte vara rädda för främlingar bara för att det finns en del bedragare. Och att ha mobilen på även när man umgås med andra är bra. Det kan vara något viktigt.

Det dumma jag gjorde var att betala parkeringen med kort i stället för med appen som finns. Jag har bytt mobil och hade inte laddat ned appen till den nya. Hade jag använt appen hade jag inte glömt kortet.

Caroline som hittade kortet ville inte ha någon hittelön. Hon tror på karma.

Jag gör nog också det. För när jag tänker efter har jag också hittat plastkort i en parkeringsautomat en gång och gett tillbaka det till ägaren.

Trött på annonser? Då vill Google ta betalt.

Har du tröttnat på att överallt på webben mötas av annonser för saker du inte är intresserad av? Nu vill Google ge dig en möjlighet att slippa – genom att betala för annonsplatsen. En idé som inte verkar helt genomtänkt.

Google introducerar nu något som heter Contributor, ett alternativ för dem som inte vill se annonser på sajter och bloggar de besöker. Genom att ansluta dig dit och betala ett antal dollar är du med och bjuder på annonsplatserna på sajter som är anslutna till Googles annonssystem AdSense.

Om det du betalat är mer än annonsörerna bjuder blir du av med en eller flera annonser. På populära sajter där annonserna kostar mer är det inte säkert du slipper annonserna, men du kanske får bort någon. Pengarna du betalat delas mellan sajtägarna och Google precis som annonspengarna skulle gjort.

Om sajterna är med i systemet ska de publicera sådana här knappar:

Den här är bara en bild, Contributor funkar ännu bara för användare i USA, så det finns inte på Damernas databyrå.

Jag tror personligen aldrig systemet kommer hit för jag tycker det verkar vara en helt döfödd idé. Det finns annonsblockerare för både dator och mobil som är gratis och lika enkla att skaffa som att ansluta sig till det här systemet. Och om jag som användare ska betala för att få bort annonser vill jag just ha bort dem, inte se ett Tack-meddelande eller ett mönster, som är vad som ska visas där annonsen skulle suttit.

Och kanske är jag cynisk efter många år på dagspress, men de som är villiga att betala för innehåll på webben vill nog få något mer än ett tack för pengarna.

Att stödja bloggare och journalister med ett bidrag är en bra idé. Det kan jag tänka mig. Men då vill jag inte betala något till Google. De behöver knappast ekonomiskt stöd.

Jag tror inte det finns en universallösning för att ta betalt för innehåll på nätet. Det går att göra på flera sätt. Ett är förstås annonser, och stora aktörer på webben tjänar massor på annonser just för att de är så stora. Men ska annonser på webben och framförallt i mobilen fungera måste de göras på intelligentare sätt. De måste tillföra något, inte kännas som ett hinder man bara vill få bort så snabbt som möjligt, något som är i vägen för texten eller filmen. En stor del av annonsintäkterna på webben nu uppstår antagligen för att folk slinter med musen eller fingret och klickar på annonserna av misstag. Det är synd.

Reklam kan vara så kul. Reklam är inte dåligt i sig. Att se det som ett nödvändigt ont som vi måste betala för att få bort är inte rätt väg.

Det finns reklam på nätet som fungerar bra.

Mitt tips till Google är att hjälpa era annonsörer så de blir skickligare på att göra reklam. Ni är ju bra på att göra reklam för er själva, så ni har absolut kunskapen.

För det här Contribute, tro mig, det blir ingen succé.

… öppnar ett paket

Lådan är öppnad. Testandet kan börja. Snart ska ni få veta om fotona från iPhone 6S blir så där fantastiska när himlen inte är klarblå och motivet är mina skor. Och om det där nya tryckandet på skärmen är bra på riktigt eller bara en kul grej för de som gillar att sortera sin e-post.

På fredag börjar nya iPhone 6S säljas i Sverige. Jag har åkt till Stockholm för att låna ett testexemplar och få en guidning i de nya finesserna.

Min förutfattade mening är inte odelat positiv. Fler megapixlar i kameran gör att bilderna blir större, minnet fylls snabbare och det går åt mer datatrafik för att dela dem. Men blir de bättre?

De foton som Apple demonstrerar är alltid superbra, med fantastiska landskap under blå himmel eller glada snygga människor ute på spännande aktiviteter.

Men hur bra blir mina skor eller bilden jag tar ut genom tågfönstret för att lägga upp på Facebook? Syns det skillnad jämfört med förra modellen, eller jämfört med en tusenlappar billigare androidmobil?

Den extra dimensionen på skärmen ska också bli intressant att prova i vardagen. Är det början till en ny standard för hur vi använder pekskärm? Eller blir det för svårt att hålla reda på de där tryckningarna och vad de åstadkommer?

Mobilen som skissblock

Tre bra skissappar för iphone. Från vänster: Tayasui Sketches, Adobe Illustrator Draw, Paper.

När mobilerna får större skärmar går det lättare att rita med fingrarna på dem. Text är fortfarande enklast att göra med tangentbordet, men en snabb skiss går bra att göra om du har rätta appen.

Det finns flera avancerade appar med många grejer i menyerna och hög inlärningströskel. De här tre kan också kräva lite övning innan man lärt sig göra allt, men de har bra instruktioner i början och är intuitiva att använda när du kommit igång. De härmar inte datorprogram utan är från början byggda för att användas med fingrar på liten skärm. De är gratis att ladda ned, men det går att köpa till grejer i några av dem. I Adobe Illustrator Draw och Paper måste du ha ett konto, men det kostar inget att ha kontot. Alla de här finns för iphone, men jag tror ingen finns för Android. Ofta följer en rit- och anteckningsapp med från tillverkaren av lite bättre androidmobiler, Sony har till exempel en som heter Skiss. Andra bra ritappar som finns även för android är Skitch och Sketchbook.

Tayasui Sketches

Snygg och ren design. Olika penslar och verktyg. Om du betalar får du flera. Det går att ha flera lager i appen. Det går att importera ett foto eller annan bild och rita på den. Här finns ett mönsterverktyg, att du kan rita med ett valt mönster.

Adobe Illustrator Draw

Ersättare för Adobes gamla app Adobe Ideas. Bilderna sparas som skalbar vektorgrafik och går att importera i Adobes datorprogram. Ser väldigt enkel ut men kan göra mycket. Bra för att rita på foton med, du kan tona ned både foto och det du ritar. Den här är den av de tre jag gillar mest, tror jag.

Paper

Appens ursprungliga idé att allt skulle se ut som att rita på ett papper, med färgpalett och olika penslar som verktyg gör att den här går snabbt att lära sig använda, även om det tillkommit nya saker. Här finns möjlighet att skriva text med tangentbordet, inte inne i det du ritar utan undertill. Det kan funka bra om du vill förklara det du ritat och dela med någon. Eller om du antecknar vid ett möte eller föreläsning och vill rita något till. Det går att rita på foton och då blir fotot i ett eget lager, men det går inte att lägga till flera ritlager. Jag älskar Paper för att den försöker vara som ett papper. Men gillar inte riktigt att de lagt in möjlighet att göra diagram. De borde hållit det enkelt.

Test av billig bilhållare

Jag köpte den på en bensinmack. Den hade inget märke, men skulle enligt texten på förpackningen passa alla mobiler och bilar.

Hållare till bilen är ett elände. De skräddarsydda (för både bil och mobil helst) funkar bäst, sladdar sitter där de ska, allt blir stadigt och fint. Men så byter du mobil. Eller bil. Och får punga ut med en ny tusenlapp för att fixa ny hållare som passar.

En bilhållare som passar alla modeller är alltså smartare för den som inte jätteofta måste använda mobilen för att prata med handsfree eller för navigering i bilen.

Den här var ganska billig. 149 kronor. Det finns andra billiga som sätts i vindrutan med en sugpropp. De känns inte så stabila. Det gjorde tyvärr inte den här heller. Den ska klämmas fast i ventilationsgallret. Det finns gummigrejer på baksidan som sticks in i gallret. Två gummigrejer för smala galler och två för lite tjockare galler. Sen kan hållaren vridas på vilket håll du vill.

Hållaren sitter ganska säkert i gallret. Men inte så säkert att jag litar helt på den. Den lossnar inte av sig själv, men om jag måste göra något med mobilen, trycka på den av nån anledning, då glider hållaren på sned och allt riskerar att trilla ned.

Mobilen sitter bra fast i hållaren, men hållaren sitter inte riktigt säkert i gallret. Det här blir förstås olika beroende på hur bilens ventilationsgaller är utformade.

Dock är en lite vinglig hållare en bättre lösning än att bara lägga mobilen på sätet bredvid. Det går att snegla på skärmen utan att ta blicken från vägen.

En nackdel med att hållaren sitter i gallret är att där kommer det ju ut varmluft på vintern. En mobil som har gps och navigering i gång blir tillräckligt varm av sig själv, den behöver inte extra värme. Det problemet är samma för mobiler som sitter i vindrutan.

Baksidan. De här gummistängerna sticks in i ventilationsgallret.

Betyget blir två. Två vaddå? Jag måste ju ha ett betygssystem. Två byrålådor blir lite klumpigt att dela ut, eller? Jag tror jag tar något enkelt som stjärnor. Två av fem stjärnor får den namnlösa hållaren:
★★