Den har alla funktioner som jag är van vid från vanliga tunga ryggsäckar. Men den väger bara drygt ett kilo. Gregory Octal är perfekt om du vill ha en lätt ryggsäck utan att göra avkall på bekvämligheten.
Jag har en större säck, en Osprey Xena 70, som jag tycker mycket om. Den är pålitlig och skön att bära med. Men det sköna bärsystemet väger mycket. Jag vill ju inte att själva ryggsäcken ska stå för en stor andel av packningens vikt.
Jag har provat många lättare och lite mindre ryggsäckar. En del har varit trevliga men inte passat min rygg eller mina höfter. Några har varit obehagliga och tryckt in i ryggen eller på axlarna. Några har varit superdyra.
Jag fastnade till sist för Gregory Octal 55. (Motsvarande herrmodell heter Optic). Den ser ut som en kopia av Ospreys större säckar, men med tunt tyg och smala remmar som ger lägre vikt. På min rygg sitter Gregory Octal bättre än Ospreys lättviktssäckar Eja och Lumina.
Man måste prova. Och man måste prova med vikt i.
Octal har inte ställbar rygglängd utan det gäller att välja rätt storlek, som passar ryggens längd. Jag köpte en medium.
Jag har gått många dagsturer med den, och till sist blev det läge för en liten vandring med tältpackning.
Jag gjorde en video där jag packar och provar säcken, så ni ser vad den rymmer. Vikten jag bar hamnade på 12-13 kilo, inklusive ryggsäck och en massa vatten.
Förutom det jag visar i videon så har Octal 55 plats för vätskesystem, med en ficka inuti, möjlighet att sätta fast ett liggunderlag undertill och att spänna fast något uppe på locket, eller mellan locket och säcken. Det finns också fäste för gåstavar.
Locket går att höja och kan också tas av helt. Det följer med ett lättare lock, utan fickor, för den som vill minimera vikten eller vandrar med bara lite packning. Det följer också med ett regnskydd. Det sitter inte fast i säcken utan går att lämna hemma om man inte behöver det.
En bra sak med Octal är utanpåfickorna, som är av samma typ jag är van vid från Osprey-säcken. De är elastiska och rymmer mer än man först tror. Innehållet i sidofickorna går att komma åt utan att ta av säcken, där finns en öppning upptill och en på sidan.
Ett annat plus är ryggpanelen. Det är luft mellan säcken och ryggen, det blir inte svettigt och det blir inget obehag eller tryck mot skuldrorna.
Höftbältet är behagligt. Axelremmarna är inte lika sköna. De är inte obehagliga, de skaver inte, men de känns. Jag ville haft mjukare stoppning här. Säcken känns en aning baktung när den är fullpackad. Det är inte mycket, jag tror att det kanske är en effekt av att säcken hålls ut från ryggen. Det blev inte ett problem under vandringen.
När jag började vandringen trodde jag att jag skulle få ont i ryggen eller över nyckelbenen, men jag fick inte det. Det var tungt att bära i uppförsbackarna, leden jag gick var väldigt kuperad, och jag blev trött. Men jag fick inte ont av säcken. Det kändes aldrig otrevligt att ta på den igen när jag pausat.
Så jag är nöjd med mitt köp. (Jag hittade säcken på rea så jag betalade inte fullpris. Den kan dyka upp till nedsatt pris då och då.)
Nu väntar jag bara på att Coronarestriktionerna ska lätta så att jag kan ta med Gregory Octal till fjällen också, där jag slipper släpa på så mycket vatten.
Gregory Octal finns i grått också, och även i en mindre storlek, 45 liter.
PS. Jag skrev om en ny ryggsäck från Klättermusen nyss, den väger mer och passade inte min rygg så bra så jag köpte den inte. Men för dig som inte gillar elastiska utanpåfickor och föredrar ett rejälare tyg så kan den vara ett bra val: Klättermusen Raido
Klättermusen Raido. Hållbar och lätt. Eller vad väger den egentligen?
Tyvärr, drömmen om den perfekta ryggsäcken sprack den här gången också.
Jag älskar Klättermusens prylar och kläder. Men deras vanliga ryggsäckar väger för mycket för mig som inte är ung och stark längre och försöker få ned vikten på min packning. Så när jag såg att de kommit med en ny modell, för lättviktsvandring, blev jag väldigt intresserad.
Det är inte så att jag saknar ryggsäck. Tvärtom, jag har flera stycken. När andra damer köper dyra handväskor köper jag dyra ryggsäckar.
De som är sköna att bära är tyvärr också tunga. De där tjocka mjuka höftbältena och stoppade axelremmarna väger en del.
Lättviktssäckarna brukar å andra sidan inte vara sköna. Antingen ligger de an mot ryggen så att jag får ont redan när jag testar dem första gången eller också blir de baktunga och obalanserade.
Ryggar är olika, det som funkar för nån annan kanske inte funkar för mig. Man måste prova.
Klättermusens prylar är dyra, men gjorda med omtanke om miljön och hållbara även bokstavligt talat. Min gröna Klättermusen Porfyr från 1987 är använd på många långa vandringar men ser inte sliten ut. Tyvärr väger den nästan 2 kilo, annars skulle det kännas fint att fortsätta vandra med den.
Från vänster: 1. En Klättermussäck från 80-talet, de slits aldrig ut. 2. En nyare Klättermussäck för dagsturer, Ratatosk, som jag gillar väldigt mycket. 3. Raido, som jag hoppades skulle vara lika skön fast för veckolånga turer. 4. Inte Klättermusen utan Gregory Octal, en lätt säck i tunt tyg, inte så hållbar, men med praktiska fickor.
Informationen om Raido-säcken är knapphändig på Klättermusens sida. Med tanke på det höga priset ville jag se bilder på alla detaljer och gärna en instruktionsvideo som förklarar alla funktioner. Jag skriver till Klättermusen och frågar om längden på höftbältet (som kallas midjebälte i produkttexterna, vilket är förvirrande). Jag får svar, det här bältet är inte för stort för mig. (Jag är smal över höfterna och många modeller går inte att spänna in tillräckligt).
Så jag beställer en Raido, 55 liter behövs för mig som bor i tält och helst inte vill ha packning dinglande utanpå. Jag tar den snygga svarta med röda detaljer. Jag utnyttjar rabatten jag har som STF-medlem i en friluftsaffär och får ned priset till 2 876 kronor.
Eftersom jag inte själv hittade så mycket information om den skriver jag om den här och hoppas det kan vara till nytta för andra.
Jag börjar med att ställa in rygglängden. Det är pilligt. Ett metallspänne som måste lirkas med för att flytta bärremmarna ned eller upp ett snäpp. Inget man vill göra med stelfrusna fingrar. Men visst, om säcken sitter bra ändrar man inte detta så ofta. Klättermusens säckar har alltid varit lite pilliga. Man vänjer sig.
Rygglängden ställs in genom att man flyttar ett metallspänne som sitter under den mjuka plattan där bärremmarna är fästa. Lite trixigt.
Den här säcken har inget lock. Man drar ihop den upptill och rullar ihop den.
För att stänga säcken fäster man remmar som är fästa på baksidan i ett spänne på framsidan. Under remmarna går det att ha ett tält. Längst till höger i bild syns låset som håller ihop snöret som löper över framsidan . Här drar man åt snöret för att komprimera säcken.
Inuti säcken är det ett enda stort utrymme för packningen. Det finns en liten ficka, lagom för plånbok och nycklar. Men jag hittar ingen nyckelhållare i fickan. Framför den en hängare för vätskeblåsa och ett hål för vattenslangen. Med ett vätskesystem i kommer man inte åt fickan.
Inuti. Ett enda fack, en liten ficka, en hållare för vätskesystem.
Utanpå säcken finns två stora sidfickor. På den ena sidfickan finns ett fack med blixtlås. Fickorna är inte i elastiskt material. Om jag packar säcken full är det svårt att efteråt få ned stora saker i fickorna. Det finns ingen mer öppning. Det är svårt att komma åt innehållet medan man går, med säcken kvar på ryggen.
Utanpåfickorna är rymliga, men med packad säck är det svårt att få ned stora saker i dem.
Jag stoppar en vattenflaska i den ena och gasolköket i den andra. Blixtlåsfickan kanske funkar att ha kartan i.
Så var ska jag ha regnstället? Och skräppåsen? Det finns inga fler fickor. Men det går att spänna fast saker på utsidan, där finns massor med små öglor och ett elastiskt snöre som kan dras åt på toppen av säckens baksida.
Klättermusen har en lös ficka att sätta på som de säljer för 450 kronor.
På höftbältet finns en liten elastisk ficka på ena sidan. Lagom för en liten chokladbit eller energibar. På andra sidan finns öglor att hänga saker i.
Bältet knäpps med ett metallspänne. Bra för mig som kan behöva fästa ett hundkoppel här, det är ingen risk att spännet går sönder eller öppnas om det blir ett ryck.
Botten på säcken är förstärkt. Det står att där ska finnas öglor för att fästa ett liggunderlag, men jag kan inte se några öglor. Dock går det ju som sagt att fästa vad som helst på framsidan.
Bärsystemet på Raidosäcken kallas V3 Pivot. Det går ut på att säcken är fäst i mitten av höftbältet och rörligt, så att höfterna får större frihet när man går. Det känns bekvämt. Men också lite svajigt, som att säcken lätt kan få slagsida om den är ojämnt packad. Det går att ställa in rörligheten med remmar som spänner in säcken mot höftbältet. Det finns ingen manual som förklarar detta, utan det är så jag antar att det är tänkt.
Höftbältet är rörligt, höften kan röra sig upp och ned utan att hela säcken följer med.
Toppstramarna som på motsvarande sätt drar in överdelen av säcken mot ryggen kan flyttas mellan två lägen för att passa till rygglängden.
Bröstremmen är ett elastiskt snöre som går lätt att flytta.
Det finns alltså många möjligheter att anpassa säcken.
Jag har cirka tio kilos packning i säcken, vilket motsvarar vad jag har på en vandring där det går att fylla på mat och vatten längs leden.
Jag provar olika inställningar och går runt med packningen på. Det känns tyvärr inte helt rätt för min rygg. Höftbältet är okej, men axelbanden drar antingen bakåt och blir obekväma eller trycker in säcken för mycket mot ryggen så att det trycker mot skuldrorna.
Med bara tio kilos packning borde det kännas lättare.
Jag packar ur allt och packar in det i min Gregory Octal, en säck i samma vikt- och storleksklass som jag köpte ganska nyss och nu var beredd att sälja om Raido var bättre.
Gregorysäcken känns lättare. Hm. De borde ha samma tyngd. Enligt specifikationerna ska det bara skilja några gram mellan säckarna.
Jag väger mig med och utan den tomma Raidosäcken. Enligt badrumsvågen väger den mellan 1,4 och 1,5 kilo. Jag ställer ryggsäcken på hushållsvågen. Den visar också värden mellan 1,4 och 1,5 kilo.
Enligt produktspecifikationen ska en 55 liters Raido väga 1210 gram.
Kanske är det något här jag inte fattar. Kanske anges vikten utan höftbältet? Men då borde det verkligen framgå. Eller har jag fått en alltför stor säck, jag skulle gissa att den faktiskt rymmer mer än 55 liter. Den är större än Gregorysäcken som ska rymma 58 liter. Kanske har Klättermusen så här i coronatider inte hunnit få informationen rätt?
(Tillägg 7 maj 2020: Nu har sajten backpackinglight.se Raido i sitt sortiment. De anger vikten till 1 490 gram. Klättermusen själva har inte ändrat vikten, där står fortfarande 1210 gram. Även 38-liters säcken väger mer än Klättermusen angivit.
Tillägg 14 maj 2020: Nu har Klättermusen ändrat vikten i sin produktpresentation, det står nu 1 500 gram.)
Lite sorgligt är det, jag gillar utseendet på Raido. Men trots alla inställningsmöjligheter fick jag den inte att kännas riktigt skön på min rygg. Och när inte vikten stämmer med vad som utlovats försvann min anledning att köpa den. Jag skickar tillbaka Raido och behåller Gregorysäcken. Den är av tunnare material, inte lika snygg och kommer knappast att hålla i trettio år. Men det gör kanske inte jag heller.
TA EN KAKA TILL! Damernas databyrå använder cookies för att annonser, statistik och annat på sajten ska fungera. Om du stannar kvar här utgår vi från att du går med på det.Ok
